Inom mysticismen står alkemin inte för att materiellt förvandla olika material till guld, utan att människan skall förvandla sitt inre, det symboliska till ett andligt tillstånd rent och ädelt som lysande som guld. Alkemi handlar inom de flesta esoteriska skolor om att utveckla sitt inre, vilket kan liknas vid en kemisk process, att bränna bort alla dåliga egenskaper och kultivera de bättre så att det som förr fanns har transformerats till ett högre tillstånd.
Alkemisten, av Paulo Coelho, världens mest lästa bok? Alkemisten handlar om pojken Santiago som säljer sina får och följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Han reser till marknaden i Tanger och fortsätter sen sin resa genom Egyptens öken till ett möte med alkemisten som för honom blir livsavgörande. Han kommer slutligen fram till pyramiderna, blir halvt sönderslagen och finner därmed sin skatt.
I förordet finns en berättelse om Narkissos. Den finns där inte utan anledning. Svårigheten för läsaren är dock att inse kopplingen. Man kan ha olika tolkningar. Jag väljer att inte anlägga något psykoanalytiskt perspektiv på Narkissos..
Vad kan vi då lära av Narkissos i Alkemisten. Vi kan spegla oss i hans ögon och försöka se vad han ser och vad han skulle kunna se om han tillåter sig själv att se bakom sin egen spegelbild. Om han rört vid vattenytan hade han kunna se hur den riskerade lösas upp. Han hade då upptäckt det förgängliga i tillvaron och slutat tro på att saker och ting är fast och för evigt. Men Narkissos lät sig nöja med att betrakta sin egen skönhet. Han lät aldrig spegelbilden säg honom någonting annat, t.ex. vem han själv var och varför han dag efter dag speglade sig i dammen. Han ifrågasatte aldrig sin skönhet eller om det fanns flera dammar eller varför den fanns där. Han problematiserade inte sin egen skönhet. Han skulle ju kunna anses ha varit ful. Varför såg han bara skönhet och inte fulhet. Narkissos levde i sin egen föreställningsvärd som han såg som verkligheten. Han var så inne i sig själv att han en dag betraktade sig själv så intensivt att han föll i dammen och drunknade. Och dammen själv som aldrig såg Narkissos som vacker. Han såg bara sin egen skönhet i Narkissos ögon.
Vad kan vi lära oss av Narkissos och speciellt av Alkemisten. Att vi inte ser utanför oss själva, dvs. att vi inte överskrider vår egen föreställningsvärld, samtidigt som vi skall transformeras, rena oss från falska föreställningar om vår värld och nå ett högre tillstånd. När jag tar till mig detta, tänker jag osökt på Platon och hans tankar kring andevärlden. Hur människan tar sig ur sinnevärldens falska föreställningar och får insikt om den ideala formen av tinget. Den som aldrig förändras utan för evigt bibehåller sina karaktärsdrag.
Vad kan vi som sysslar med lärande få för insikter av att läsa Alkemisten och legenden om Narkissos?
Min slutsats om det underliggande budskapet i Alkemisten är:
Det finns inget vatten i öknen. Vi kan inte som Narkissos spegla oss i sand som han speglade sig i dammen. I öknen får vi veta sanningen om tillvaron, precis som Santiago som kunde tala med öknen och genom syner kunde se in i framtiden. Om vi skall få insikter skall vi inte välja speglar i olika former, vi skall välja sand som ibland kan ligga stilla, men som kan virvla runt av vinden, bilda sandbankar i vilka kunskapen kan ligga dold. Det vi ser i sand finns där om inte någon suddar ut det. Men vi behöver aldrig tvivla på att det är oss själva vi ser som när vi betraktar oss i en spegel.
Det är en vacker historia som Oscar Wilde sa om Narkissos. Men det är även en historia som vi kan lära oss mycket av och kanske rena oss från våra falska föreställningar...