Satsning på skolan är bra
Att skolan får resurser i den storleksordningen som nu aviserats är utomordentligt bra, läs här. 900 miljoner under tre år till kommunerna för läs- och skrivstöd är utomordentligt, så länge inte Björklund bestämmer vilka eller vilken metod som skall användas. Och att pengarna inte villkoras i det avseendet.
Fortbildning för lärare är även det utmärkt om det används i linje med nutidens moderna pedagogik. För om fortbildningen enbart skall handla om alla ämnen utom pedagogik, ja då blir lärarna för ämnesfokuserade och risken är stor att kunskapen om själva lärandet kommer i bakgrunden.
Satsning på skolan är bra om den görs på ett för nutiden relevant vis. Och inte i linje med någonting som existerade för femtio år sen.
En stor utbildningspolitisk fråga är om det är praktiken som skall bestämma utbildningen eller om det skall vara en ömsesidighet. Som läget nu är har praktiken kvar de gamla ämnesindelningarna och tänker fortfarande låg- mellan- och högstadiet, vilket innebär att de nya studenternas ämneskombinationer inte tas tillvara. Alliansens politik går ut på att återinföra den gamla stadieindelningen. Varför inte arbeta på att praktiken för in den nya …? Därmed inte sagt att lärare inte skall kunna vara specialiserade, men varför dela upp lärarkollektivet i låg-, mellan och högstadielärare. Istället för att låta dem ha en beredskap för att kunna undervisa i vilken årskurs som helst i ungdomsskolan. En ämneslärare som har beredskap att undervisa i årskurs fyra är ju en bonus och tvärtom. Lärare för de yngre åldrarna undervisande i årskurs åtta skulle ge väldigt mycket eftersom de har en helt annan kunskap om det som kommer före - än vad ämneslärare har som endast lärt sig två ämnen som de skall undervisa i. Detta motsäger inte att lärarna skall kunna sina ämnen. Men att lägga upp den nya lärarutbildningen efter den gamla som gavs för över femton år sen, i vilken lärare på lågstadiet inte kunde undervisa på högstadiet är en förlust för skolan än en vinst av de skäl jag anfört. Att lärare på vilket stadium som helst i skolan har kunskap om elevers utveckling från förskolan till gymnasiet är en kvalitetshöjning. Men för att detta skall bli möjligt behöver praktiken förändras och inte lärarutbildningen efter praktiken. Det ser jag i nuläget inget annat än en tillbakagång.
Update
Jag besökte Mina Moderata Karameller som talade om att det behöver satsas på de duktiga och ambitiösa barnen oxå och inte bara på dem som behöver stöd och här kommer mitt tillägg som förtydligar mitt ovanstående resonemang.
Problemet med att gå tillbaka till den tidigare stadieindelningen är just att undervisningen inte gynnar ALLA barn. Om inte lärarna kan undervisa på hela grundskolan kan de heller inte stimulera de duktiga barnen. Därför att de behöver kunskaper motsvarande högre årskurser. Alliansen vill ju ha olika lärarexamina vilket jag tror är en olycklig utveckling ...
För att kunna ge t.ex. en som kan läsa och skriva som ett barn i årskurs sex när de går i årskurs tre, måste lärare på lågstadiet ha de kunskaper både i ämnet och i pedagogik som motsvarar den högre årskursen. Om inte, så får eleven sitta och vänta och bli uttråkad. Lusten att lära försvinner… Tanken med den nuvarande utbildningspolitiken var att barnens egna förutsättningar oavsett årskurs skall tas tillvara. Om vi går tillbaka … vad händer då? Har utbildningspolitikerna tänkt på konsekvenserna?
