En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

Under sista året har jag kommit på mig själv flera gånger att jag skriver - Vad är vitsen med det, vad åstadkommer man, vad vinner man på det när det gäller de nya förslag som alliansen för fram. Det senaste är ordningsbetyg:

Det blir inga obligatoriska ordningsomdömen i Stockholms skolor i höst. Skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) hade velat införa betygsliknande omdömen från första klass men har nu tvingats backa. (DN)

Själv växte jag upp med uppförande och ordningsbetyg under hela grundskolan. Och vad sa dessa A, något enstaka B och ett C i uppförande om mig som elev. Jo, att jag inte var som skolan ansåg att jag skulle vara. Jag kom försent, fick för många hemanmärkningar på grund av för sen ankomst. Mina A sa att jag inte kom försent och att jag skötte mig exemplariskt enligt skolans regler. Men var det betygen på mitt uppförande och ordning som fick mig att sköta mig eller var det för att jag var den jag var. Var mitt sänkt sedebetyg under en termin en indikation på att jag var på fallrepet. Ingetdera! Jag frigjorde mig från tidigare årskursers hårda disciplinering och kom själv underfund med varför man skulle komma i tid och inte störa på lektionerna. Jag fick en insikt. Men det var inte C i uppförande som fick mig att få insikten, utan känslan av att det inte blev kul i längden att vara i ständig opposition med lärarna och skolan. Genom denna utflykt från det uppställda mönstret insåg jag hur roligt det var att kunna religionskunskap och att reta läraren inte var det. Skolan lät mig göra utflykten, men var tvungna att sätta C iaf. Om det varit i nionde klass istället för sjunde hade detta betyg förföljt mig genom livet. Till vilken nytta då?

Oavsett mina egna ständiga A, utom ett undantag, och oavsett vad jag själv anser vara god ordning och gott uppförande, så ser jag det fullständigt omöjligt att sätta ett betyg efter vissa kriterier utan att det på något sätt underminerar elevens rätt att få vara den individ hon är. Det finns ingen motsättning i denna rättighet och att ha regler och normer för en gemenskap. Man kan få eleverna att förstå vikten av - tystnad när man skall läsa innantill i en bok. Varför? Jo, för att annars går det inte att koncentrera sig. Men regeln Vara tyst, bara för att det så skall vara och om det inte är det, blir det till slut B i uppförande får ingen att lära sig att vara tyst av rätt skäl. Det blir helt enkelt ett maktmedel.

Frågan är om vi lever i samma samhälle som då jag växte upp och gick i grundskolan. Nej, långt därifrån. Vi började få rättigheten att få vara den individ vi var ämnade att bli, men vi var långt ifrån den pedagogiska tanke om att man skall utgå från varje elevs egna förutsättningar som råder idag. Denna pedagogiska tanke grundar sig på att vi är olika och att vi blivit mer demokratiska.

Risken är stor att man återigen sätter upp en norm för hur en god medborgare skall vara. Det blir en mall för hur man skall vara. För hur skall lärare annars kunna sätta ett betyg. För det uppförande som jag ser som gott kanske står i total kontrast mot min kollegas. Och då blir det godtycklighet som råder. Vad man gör är ju att sätta betyg på en individs personlighet. Och vi kommer tillbaka till den tid då alla problem var individens. Fortfarande ses det så i de flesta fall. Det är sällan som man ser omgivningen, samspelet, organisationen som en del i det som uppstår. Men vi är iaf på väg mot en förändring. Med ordningsbetyg så går vi starkt tillbaka.

Om jag skulle fundera på efter vilka betygskriterier jag skall sätta betyg på mina studenter, så blir jag helt konfys. Vad är gott uppförande och god ordning hos en lärarkandidat. Nu behöver jag tackochlov inte göra det, men tanken kan klargöra svårigheten. Jag tänker aldrig att någon har ett dåligt uppförande. Jag försöker alltid förstå att något sker i en viss situation, att det finns en historia bakom t.ex. en stark kritik mot någon. Inte att personen har dåligt uppförande. Dessutom skall lärarkandidater vara kritiska och granska den undervisning som bedrivs. Detta är ett led i deras lärartillblivelse. Om vi skulle införa regler för hur en god lärarkandidat skall vara, riskerar vi hindra dem i deras utveckling till att bli den lärare som passar ihop med deras personlighet.

Vem bestämmer vad som är gott uppförande och god ordning?
Och hur betygssätter man det. NÄR blir ett beteende dåligt?
En person som avbryter ett resonemang kan anses ha dåligt uppförande, men om det leder till en utveckling för flera parter kan man ju se att det var bra gjort. Skall personen få A, B eller C i uppförande och ordning? Om man ger B eller C, upphör till slut personen att avbryta och vad förlorar vi då … möjligheten att utvecklas och vad vinner vi egentligen. Som jag ser det, ingenting!