En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

… i min blogg, inte för att jag inte skulle beröras utan att jag gör det för mycket. Här är ett av dessa ämnen och jag kommer aldrig ta upp det mer. Vill säga något mer, men håller på netiketten. Är inte straffet lite väl lågt. Varför inte livstid!  Här!

För första gången kommer jag ta upp min mamma i den här bloggen med anledning av det lärare redan känner till men som nu blivit bekräftat genom en studie, att de mest begåvade är sämst på att lära sig något nytt om man inte stimulerar dem. Hon sa när jag gick i skolan:

Även ett geni måste lära sig!

Inte för att jag skulle vara ett, utan för att få mig att förstå att jag behövde lära mig saker. Om ett geni behöver lära sig, vad och hur mycket behövde då inte jag lära mig. Jag var tretton år och skoltrött. Busade hellre, var med kompisar och gjorde allt annat än studerade. Jag förblev en medelmåtta under hela min skoltid, men lärde mig mycket gjorde jag. Fast kanske inte det dom ville … saker och ting utantill, fakta och sånt som t.ex. årtal. Dålig på det. Dessa går ju att slå upp, så varför skulle jag lära mig dessa utantill. Det var ju bättre att lära sig att slå upp, vilket jag alltså gjorde … så kunde jag syssla med under samma tid att få ihop det jag slagit upp istället för att lägga ner tiden på komma ihåg det. Men jag kommer inte ihåg om jag gjorde det.

Tänk som min mamma!

Hur kan man ens tänka på att vända en lastbil på en motorväg. Har man kört för långt får man väl åka till nästa avfart och vända … eller?

Så onödigt! 

Läs här! 

Det finns få människor av dem jag inte känner och som är kända vars öden berör mig. Men prinsessan Diana berörde. Läs här! Jag grät i tre dagar, förlamad av sorg när hon dog i bilolyckan i Paris. Jag var inte ensam. Nu kommer tårarna fram igen - speciellt när jag tittar på en film från youtube som text.nu har på sin blogg.

Hon var oerhört vacker längst därinne och det kom fram till ytan och hon mötte människor på ett mycket ömt sätt. Ett oförglömligt minne är när jag såg henne besöka leprasjuka.

Det finns inte ord, jag känner bara sorg!
En sorg jag inte kan förklara - den går på djupet.

…larverna över balkongräcket, dinglande ner för var sitt blad. (se dem här) De gick så hårt åt blomman att jag inte hade hjärta att låta det pågå. Det kan ju bli någonting fint, men är inte säker. Det kanske blir något hemskt också. Fick aldrig någon riktig klarhet och i vilket fall är det taskigt mot blomman. Tror jag fått iväg alla. Hittade sju i förrgår och tre igårkväll. Vi får se om jag hittar någon mer. Hoppas inte!