En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

Den 26 december 2004 drabbades ett oerhört stort antal människor i Tsunamin som skördade uppskattningsvis 225 000 människoliv och många gånger fler blev hemlösa.

Första avsnittet av miniserien Efter Tsunamin såg jag på igår och bedömer att den totalt saknade känsla…. Det fanns ingen större skillnad på den här serien och på de katastroffilmer som de brukar producera. Men när man vill skildra en verklig händelse förväntar man sig något djup, någon uppföljning… När de letade efter sina anhöriga och blev avvisade gick de vidare. De reagerade knappast inte alls. Den enda som man kunde finna någon äkthet hos var den brittiska ambassadören ..

Journalisterna som åkte omkring och som t.o.m kunde tycka det var roligt att bli jagade av den Thailändska polisen och inte heller reagerade av att en av dem hamnade i en bassang full med döda människor. De skildrades på ett kyligt ytligt sätt … Om de ville visa hur cyniska de var för att till slut förändra sig så gick det inte fram. När den ena journalisten sa till den man som letade efter sin dotter att hon säkert levde, blev han retade av sin kollega för det han sagt. Vad de skildrade vid en uppsamlingsplats var att de tyckte det luktade illa, men inte av att så många hade fått sätta livet till.

Karaktärerna kändes inte … Om en person upplever en sådan händelse och letar efter sitt barn, så bör man som tittare kunna beröras. Jag berördes inte alls av deras öden.

Men om man har träffat människor som förlorade anhöriga och hört berättelserna från dem som varit med, ja då berörs man. Eftersom jag är lärare träffade jag en del som varit med…. och som berättade för oss andra. Då känns en miniserie som Efter Tsunamin mycket kall och distanserad. Även böcker skrivna av människor som varit med har berört….

Jag blev däremot oerhört illa berörd av hur man kan skildra en sådan naturkatastrof som om det vore en actionserie av amerikanskt stuk.  

Det blir inga hårdare regler för utbrända i oktober. Både Socialstyrelsen och regeringen backar. "Det är självklart att Socialstyrelsen ska få längre tid att arbeta med de här frågorna", säger socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrson (m). står det i inledningen i DN idag. Läs även ett mycket bra inlägg av Mattiase (som länkar till denna artikel ) och som jag tyvärr inte kan lämna någon kommentar hos.

Man behöver bara läsa första meningen och titta på vissa ord och sätta i relation till varandra för att se motsättningen - inga hårdare regler för utbrända - alla som känner till vad det innebär att bli, vara, bli bättre och bra från utbrändhet kan se det ytterst omänskliga och helt klart felaktiga i att införa hårdare regler, när det är tvärtom som gäller för detta tillstånd/denna sjukdom. Färre krav, helst inga alls under akutfasen. Därefter rehabilitering för individen i samråd läkare, arbetsgivaren och försäkringskassan. Rehabiliteringen kan sträcka sig långt utanför själva arbetetsuppgifterna i sig själv. Det bör utgå från vad individen klarar av och en sysselsättning som inte stressar, inte vad andra anser vara bäst för henne.

Nu får vi se vad de kommer fram till. En forskningsstudie med en frågeställning som fokuserar på de utbrända är önskvärd.  Det skulle vara ytterst värdefullt att få fram deras röster i en vetenskapligt baserad studie i syfte att se vilka gemensamheter i själva upplevelsen av sjukdomen det finns, förutom annan rent medicinsk forskning. Om man kan belägga rent vetenskapligt hur sjukdomens förlopp är och vad som sker, kan man också som jag ser det, få bättre koll på vad som behövs för att få folk som drabbas att bli bättre. Nu verkar det som om behandlingarna också innefattar terapi och psykofarmaka. Något som jag befarar förlänger tillfrisknandet eller inte gör någon som helst nytta. Kanske man behöver att vända blicken från de traditionella behandlingarna, men hur skall man kunna göra det om man inte bedriver forskning som är riktad åt ett annat håll. I vilket fall så visar väl reaktionerna att en behandling som går ut på att få någon tillbaka till jobbet så fort som möjligt, helst utan sjukskrivning alls inte är möjlig.

Man säger att utbrändhet är ett svenskt problem - skulle den då inte finnas? Jodå, finns gör den, men eftersom de som blir utbrända utomlands inte blir sjukskrivna så skall heller inte de svenska bli det. Det kanske finns något i vårt samhälle som är grogrunden för att så många blir det här och varför sjukskrivning är enda lösningen. I SvD tar de upp några exempel på varför, samt att utbrändhet inte bara finns i Sverige, men att man här talar om det. 

Diagnosen utbrändhet är ett svenskt fenomen och saknar ofta motsvarighet i andra länder, visar SvD:s rundringning. Men det betyder inte att sjukdomen inte existerar.

Hårdare regler … det är som att säga till Marathonlöparen som kollapsat att resa sig upp och fortsätta i lite lugnare takt så blir han bra sen, istället för att tillkalla ambulans.

Men nu har man enligt DN backat, både socialstyrelsen och socialförsäkringsministern. Hårdare regler i oktober blir det inte. Det måste vara vetenskapligt belagt först. Ja, det låter bra!