Om skolk….?
Jan Jönsson pekar i DN debatt på ett allvarligt problem - skolket. Och han vill att omfattande skolk jämställs med grov kriminalitet och tungt drogmissbruk:
Socialtjänsten måste betrakta skolk och bristfälliga skolresultat som mycket allvarliga signaler om att barnet far illa. Omfattande skolk ska ses som lika allvarligt som grov kriminalitet och tungt drogmissbruk, där omhändertagande kan komma i fråga. Socialtjänstens möjligheter till samverkan med skolan behöver underlättas, eftersom det ofta krävs samordnade åtgärder från båda håll. Det behövs mer forskning kring framgångsrika metoder för att arbeta med skolk.
Skolk är ett brott mot skolplikten, den orsakar stora problem för skolorna, tar av skolans resurser, bringar oordning, eftersom skolorna har skyldighet att leva upp till lagen om skolplikt. Men vad som är viktigt att tänka på är
————————————
Skolk kan många gånger vara ett symptom på en icke-fungerande skola, på mobbing, på allvarliga personliga problem, men kan även ingå i en tonårings frigörelseprocess. Därför bör det vara viktigt, som jag ser det, att man kan se skillnaden och också gör skillnad. Men om man har bestämt sig för att skolk är lika allvarligt som grov kriminalitet kanske det inte är tillåtet att kunna avstå från omfattande åtgärder. Skolk i den betydelsen är oftast inte allvarlig för en individs framtid, men behöver hållas under övervakning, men utan åtgärd i den omfattning som Jan Jönsson efterlyser. Kanske andra alternativ är möjliga. Att skolans innehåll anpassas till elevens frigörelseprocess istället för tvärtom?
Kanske vi även skall fundera på att försöka undersöka närmare vem som äger problemet i varje enskilt fall och inte stirra oss blinda på att få skolket som fenomen under kontroll.
Jag förstår Jan Jönsson vilja här. Han arbetar som speciallärare och har en tuff arbetsuppgift. Det är av omtanke för dessa ungdomar som man har nära och är till för att hjälpa, och som man ser riskerar att få sitt liv förstört som också bidrar till att man vill kunna ha möjligheten att omhänderta dem, tror jag. Men ibland har sådana för den enskilda individen livsavgörande åtgärder motsatt effekt! Jag tror att vår omsorg om nästa generation ibland skapar fler problem än löser dem. Därför att vi glömmer bort att ta dem vi vill skydda i beaktande. Vi vågar inte släppa taget och låta eleven själv bestämma vad hennes tid på skolan skall ha för innebörd. Vi tror att hon förloras, när det i själva verket kan bli tvärtom.
Visst behövs det mer forskning om varför elever skolkar! Förhoppningsvis blir detta möjligt, innan ett politisk förslag om på vilket sätt skolk skall betraktas läggs fram och tas, av de som har ansvar för skolpolitiken.
Man skall aldrig negligera skolk som fenomen, men förhålla sig öppen i förhållande till det? Framförallt ta reda på vem som i själva verket äger problemet när någon skolkar.
(se i artikeln där Jan Jönsson i slutet skriver "[…] ett aktivt arbete mot skolk även är ett arbete mot normlöshet i allmänhet" vilket man kan tolka som att normlöshet för honom är ett stort problem och som han kanske sätter i relation till allvarliga brott - men jag är lite osäker på vad han menar här…)
