Går inte att förbise …
Mats Alvesson har skrivit en lång och innehållsrik debattartikel som publiceras i DN med titeln
Statusjakt och titelsjuka gör att vi mår dåligt
…. som innehåller många synpunkter som kommer bli intressant att diskutera, inte minst därför att han tar upp en del om lärarutbildningen och om den ökade akademiseringen. Han ifrågasätter om ökad utbildning och legitimering löser problemen.
Senaste har regeringen bestämt att skolans problem handlar om låg status för lärarna. Dessa skall "lyftas" i ett tiopunktsprogram. Med sedvanlig politisk fantasilöshet går nio av dessa ut på mera utbildning. 3,5 miljarder skall kalaset kosta. Trots grundmurat dåligt rykte förväntas att lärarhögskolorna och krav på behörighet skall fixa svårigheterna. På DN Debatt den 20 april lugnar Leijonborg & Björklund skeptikerna med att "högre krav" skall ställas på utbildningen. Visst, om det är något lärarutbildningarna är kända för så är det låga krav - kanske lär sig lärarkandidaterna slapphet.
Jag vet inte om han menar allvar med den sista meningen eller om han är ironisk.
Nu är det iaf sent och jag måste motstå frestelsen att skriva ett längre inlägg inatt. Inlägget om innehållet i Ledaren tog musten ur mig. Måste även fundera lite på det han skriver. Vill ta upp även andra delar som inte bara har att göra med lärarutbildning, t.ex.
Grandiositeten hänger samman med en alltmer utbredd narcissism och önskan att förbättra status och självkänsla. Vi vill bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala. Ökad status är ett nyckeltema. Problem med skola, sjukvård, omsorg skall lösas genom höjd status för de yrkesverksamma. Standardreceptet är mer utbildning och akademisering.
Reella meriter har ett värde
Demokrati betyder folkstyre. De allmänna valen vart fjärde år innebär en återkoppling, så att våra politiska ombud kan bli ersatta om de inte motsvarat det förtroende de tidigare erhållit. En väl fungerande demokrati måste dock omfatta betydligt mer än själva valproceduren; andra viktiga ingredienser är tryckfrihet och yttrandefrihet. Idéer måste få chansen att bli framförda och bli prövade för att därefter bli förkastade eller anammade av opinionen. Därigenom ökar möjligheterna till optimala lösningar på besvärlig problematik. Erfarenheter från länder utan politisk demokrati visar att med åren fjärmar sig den där förda politiken alltmer från verkligheten. När en demokratisk regim till sist tillträder får den ofta resa sig som en Fenix ur ruinerna från sin föregångare.
Vinstdrivande företag styrs inte demokratiskt. De som satsat sitt kapital har nästan all makt medan de som satsar sitt arbete och i vissa fall därmed även sin hälsa, knappast har något inflytande alls. Många företag fungerar förvisso effektivt utan någon allsidig debatt om driften. Återkoppling finns istället i form av kvartalsbokslut där röda siffror kan föranleda snabba pareringar.
Den offentliga sektorn styrs av politiker och tjänstemän. Tjänstemännen tillsätts eller avsätts inte i allmänna val; de behåller kanske sina anställningar ända till pensioneringen. Några kvartalsbokslut förekommer inte. För att offentlig verksamhet ändå ska kunna drivas så effektivt som möjligt har tillsättningsförfarandet reglerats. Bla. ska fasta tjänster vederbörligen utlysas tillsammans med en beskrivning av adekvata meritkrav. De sökande ska sedan genomgå en objektiv bedömning. De som inte fått en sökt tjänst ska ha möjlighet att överklaga tillsättningen. Dessvärre är det numera endast undantagsvis som detta lagstadgade förfaringssätt följs. Det vanliga är istället att inflytelserika personer rekryterar nya medarbetare ur det egna sociala nätverket. Detta är förödande i många avseenden.
• Då meriter inte efterfrågas sänder man den olyckliga signalen att utbildning inte lönar sig. Istället kommer ungdomar att satsa på att bygga egna nätverk. På sikt leder detta till en generell sänkning av kunskapnivån.
• Mångfalden inom offentlig verksamhet blir alltmer begränsad genom den snäva rekryteringen och på arbetsplatserna råder allt oftare rena monokulturer. Ingen märker när verksamheten börjar spåra ur.
• Unga människor luras att satsa den dyrbaraste tiden i livet, barn och ungdomstiden, på att undervisas av lärare som ofta inte har ämneskompetens, utan som fått sina anställningar genom kontakter.
• Personer som verkligen har satsat på en gedigen utbildning blir förbigångna och samhället drar inte nytta av deras kompetens.
Nedan är några vanliga motiveringar, eller rättare uttryckt, några vanliga svepskäl, till att tjänster inte utlyses.
• ”Det kostar mycket att annonsera.”
Detta är nonsens; en annons på Internet kostar i princip ingenting alls.
• ”Det är onödigt att annonsera. Det är ju ändå självklart vem som kommer att få tjänsten.”
Det är möjligt att det är så. Men, den tillsatte ska enbart vara styrd av sin professionalism i tjänsteutövningen och veta att han aldrig behöver beakta några hedersskulder. Ett utlysningsförfarande skulle alltså vara av stort värde i sammanhanget, eftersom det skulle visa att den sökande verkligen kunnat hävda sig i konkurrens med andra.
• ”Vi vet inte hur länge vi kommer att ha underlag för tjänsten.”
Man kan skriva i annonsen att tjänstgöringens längd är oviss, så att de sökande vet om detta på förhand.
Ett vanligt förfarande då man vill anställa någon man har i åtanke för en tjänst är att man faktiskt gör en utlysning, men utformar annonsen så att den i praktiken utgör signalementet på vederbörande person. Gäller det en lärartjänst brukar framhävas att den sökande ska ha ”goda insikter i didaktik”. En liten och till intet förpliktigande distanskurs på några enstaka akademiska poäng höjs alltså till skyarna medan traditionella meriter nedvärderas.
Södertörns högskola tillsatte för några år sedan en adjunktstjänst i ämnena matematik och statistik utan utlysningsförfarande. En inhyrd projektanställd lärare vid KTH som hade upprätthållit tjänsten under sju år, reagerade mot att plötsligt bli ersatt med en annan person. Denne lärare insisterade inte på att få behålla tjänsten, men väl på att den skulle utlysas. Så skedde till sist, men endast pliktskyldigt under en kortare tid på den egna hemsidan. Det inkom över trettio ansökningar. I enlighet med offentlighetsprincipen fick samtliga sökandes merithandlingar granskas. Den som objektivt sett borde rankats högst bland de sökande hade disputerat, hade författat femton vetenskapliga publikationer, hade tjänstgjort flera år som lärare vid KTH och vid Max Planck-institutet och var dessutom behörig gymnasielärare i matematik och fysik. Det fanns dessutom flera andra sökande med ungefär lika tunga meriter. Likväl beslutade man att anställa den person man i förväg bestämt sig för! Den personen har ännu inte, nu efter 24 års studier på KTH, tagit någon grundexamen. Man motiverade beslutet med att personen ifråga läst en distanskurs i didaktik vid Högskolan i Dalarna! Beslutet stod fast även efter överklagande. Den akademiskt mest excellente personen har nu fått annan anställning utomlands. Därmed kan både Södertörns högskola och Högskoleverket andas ut; en besvärlig person befinner sig på behörigt avstånd.
Vid KTH-Syd i Södertälje (som vid årsskiftet uppgått i KTH, Teknik och Hälsa), har ett flertal personer anställts under senare år. Knappast någon av tjänsterna har dock blivit utlyst. Ett undantag inträffade 1997, då man nödgades annonsera en ledig tjänst. En disputerad sökande hade de obestridligt främsta meriterna, men man valde ändå den kandidat man från början tänkt sig skulle ha tjänsten. Sedan den förbigångne ”hotade” med att överklaga gjordes överenskommelsen att man skulle anställa två personer, alltså den man ämnat tjänsten åt och även den förbigångne! Villkoret var dock att den senare avstod från att överklaga. Eftersom det egentligen inte fanns underlag för två tjänster fick den mest kvalificerade av de båda knappast några arbetsuppgifter utan blev mer eller mindre utfrusen på arbetsplatsen redan från början. Efter det inträffade drog man på KTH-Syd slutsatsen att man aldrig mer skulle utlysa några tjänster och denna devis har man minsann efterlevt.
Samtidigt som man talar om att med all kraft bekämpa mobbning bland eleverna i skolorna, vill samma personer ofta bara omge sig med medarbetare som är strömlinjeformade i enlighet med den kultur som utvecklats på arbetsplatsen. Man talar ibland om politiskt tillsatta tjänstemän, men när det gäller lärartjänster är det inte fråga om partipolitik utan om att man vill gynna den egna familjen, vänner och bekanta, så att man kan avhandla gemensamma privata intressen i personalrummen. Hade man istället drivit ett familjeföretag hade man varit betydligt noggrannare med rekryteringen; inte ens medlemmar i familjens yngre generation brukar anförtros några uppgifter utan att de först visat tillräcklig kompetens. Helt annorlunda blir det när landets skattebetalare får bekosta den åtföljande ineffektiviteten. Ställer man frågan varför man utsett en viss ny medarbetare framhålls naturligtvis inte de verkliga skälen. Istället nämns politiskt korrekta honnörsord.
Man talar ofta om “kvalitetssäkring” av undervisningen. Exemplet med Södertörns högskola och de många kvalificerade sökande till den tjänst det där var fråga om visar att det nog inte vore några större problem att få disputerade lärare på alla tjänster på samtliga nya högskolor, om bara viljan fanns. Man har kravet på “didaktiska meriter” som svepskäl till att kunna anställa precis de personer man vill. Det är helt uppenbart vad didaktiken i själva verket är till för, alltså att ge möjlighet att undvika att anställa ämneskunniga personer.
En kurs i didaktik ger ingen kvalitetssäkring. Det är till stor del just på grund av didaktiken som kunskapsnivån blivit så låg.
Numera ska lönen förhandlas individuellt även för offentliganställda. Det enda som kan ge utdelning i lönesamtalen utöver schablonen är att man bekräftar de styrandes världsbild, dvs. att man hjälper till att befästa den monokultur som värnas. Jag har tidigare i artikeln antytt att återkoppling saknas inom offentlig sektor och därmed avsett sådan regression som kunde korrigera en felaktig kurs. I själva verket förekommer återkoppling, men av sådant slag att felaktigheter förstärks; för den som hävdar att verksamheten är inne på fel spår under sin löneförhandling, eller har rykte om sig att vara kritisk, lär ju utfallet knappast bli särskilt lyckosamt. Den enda möjligheten till självkorrektion av verksamheten har man alltså avhänt sig. Faran av att man så småningom måste börja bygga något nytt på ruinerna av det gamla blir alltmer överhängande.
Under ett par årtionden har det förhärskande synsättet i svenskt skolväsende varit att bristande ämneskunskaper hos lärare mer än väl kan kompenseras med insikter i didaktik. De genomsnittliga förkunskaperna hos nyblivna teknologer har enligt flera rapporter sjunkit. De styrande vägrar att se något samband. Universitet och högskolor måste finna sig i situationen genom att anpassa undervisningen så den blir meningsfull. Risken blir att man inte kommer att nå lika långt som man gjort förr. Därmed kommer förståelsen av sammanhangen där matematik tillämpas, främst inom naturvetenskap och teknik, att bli lidande. Det råder konsensus om att Sverige ska vara en ”kunskapsnation”, med export bestående av högt förädlade produkter och med en import bestående av enklare artiklar, råvaror och energi. Ska man framgångsrikt kunna framställa avancerade tekniska produkter så krävs att man förstår naturvetenskapliga rön och hur dessa ska kunna implementeras i tekniska sammanhang. Utan grundläggande matematiska kunskaper kommer ingen att kunna nå dithän. Tiden då teknik utvecklades genom att man med framgång uteslutande prövade sig fram är förbi och den metodiken duger i alla fall inte i knivskarp konkurrens med andra tillverkare. Exempelvis kunde mobiltelefoni omöjligen ha utvecklats med enbart sådana metoder!
Comment by Arne Söderqvist — August 12, 2007 @ 5:10 am
Mats Alvessons artikel är bland det värsta svammel jag någonsin sett skrivet av en professor i en dagstidning. Artikeln är så ogenomtänkt att man nästan undrar om Alvesson var narkotikapåverkad när han skrev artikeln. Löst tyckande, svepande generaliseringar och slumpartade påhopp till höger och vänster. Värdelöst, i ordets mest bokstavliga bemärkelse.
Såg endast ett enda trovärdigt argument för hans tes om kvalitetsurholkning parat med fina titlar, nämligen det ironiska faktum att “professor” Alvessons egen artikel är ett lysande exempel på kvalitetsurholkning.
Comment by Jesper — August 12, 2007 @ 6:33 am
Tack Arne Söderqvist och Jesper för kommentarer.
Mer detaljerat svar kommer när jag smält Mats Alvessons artikel och de kommenterar ni har gett.
När det gäller att människor utan behörighet anställs inom skolan och utbildningsväsendet är något som urholkar trovärdigheten om att en god utbildning ges. Lärarutbildningen utbildar inte till slapphet - tvärtom. Inte heller vet jag att någon där jag jobbar anser att en didaktikkurs räcker. Även om jag inte motsäger det du skriver Arne. Vad folk anser och hur det blir är två olika saker.
Däremot menar jag att endast ämneskunskaper inte räcker … om man med dem menar kunskap i ett speciellt ämne som matematik. Man behöver ha kunskaper om annat också. Lärandeteorier, samhället och hur detta fungerar, styrningen både den officiella i form av styrdokument som den styrningen som sker mer i bakgrunden. Den tar du Arne upp i hög grad fast på högskolenivå… På den handlar det mycket om nödvändigheten av vetenskaplig kunskap… förutom om rena kunskaper om ett ämne.
Jag återkommer senare då det jag skriver i korthet inte beskriver helt vad jag menar.
Comment by Administrator — August 12, 2007 @ 12:11 pm
Hypotes
Universiteten har så dålig kvalitet att de inte leder till ökad kunskap utan bara till fina titlar. Dessa titlar används sedan för att ge personen skenet av kompetens.
Frågeställning
Gäller detta även “Profssor” Mats Alvesson?
Carl-Magnus Nilsson (Teknologie doktor, Research fellow, Southamton University)
Comment by Carl-Magnus Nilsson — August 12, 2007 @ 7:11 pm
Carl-Magnus Nilsson
Svårt att veta om han även räknar in sig själv - i rubriken står det Vi …
Men om du menar att artikeln visar att han ger ett sken av kompetens, så är inte jag tillräckligt kvalificerad för att bedöma det. Men om jag skall gå till det som jag har läst av honom så är han nog kompetent inom sitt område …. och utifrån det kan jag förstå vissa delar av hans synpunkter i artikeln. Om jag håller med honom - nja, det är en annan sak.
Mer skriver jag inte ikväll. Har problem med mitt bredband och under tiden jag skriver det här så åker jag ur … väntar nu bara på att komma in igen, så det här kan publiceras… innan jag åker ur igen
Comment by Administrator — August 12, 2007 @ 10:53 pm
Tekn Dr. Nilsson; Varför använda din egen titel i sammanhanget… framstår juhe snarare som du gör narr av dig själv samtidigt. För vad har en tekn. Dr titel för relevans vid bedömningen av Alvessons forskning i samhällsvetenskap? (såg din Dr från KTH var om vibrationer i bildäck
) )
Träffade Alvesson förra veckan på forskningskonferens och har läst lite av hans forskning och han framstår som väl värd sin professorstitel. I övrigt vet jag mycket lite om honom.
Alvesson överdriver i DEBATT-artikeln för att just väcka debatt om ämnet (och marknadsföra sin nya bok). Han har många viktiga poänger om än även överdrifter. Så visst kunde ha dra ner lite på dem för framstå som seriösare. Vetenskapligt korrekt är han i sina forskningsartiklar (får man hoppas). Sedan är samhällsvetenskap långtifrån någon exakt vetenskap så det är mycket tyckande inom den.
Universiteten sänker kvalitetskraven för att få pengar. I synnerhet de mindre högskolorna då de har lite forskningspengar. Godkänd student = pengar. Lärare som underkänner förmånga = sparken. De nya småuniversiteten har flertalet lärare som inte har högre utbildning än de de ska undervisa och ingen forskarerfarenhet i ämnet. Samtidigt bedrivs det häxjakt på de “obehöriga” lärarna på gymnasiet som ofta har ämneskunskap, pedagogiskt duktiga och ett par års tjänst som “lärare” men inte lärarexamen.
Känner till flera liknande exempel på “fusk” vid anställningsförfarande som Arne tagit upp ovan vid min egen fakultet. Systemet missbrukas. Samtidigt har jag viss förståelse till varför det sker då det ofta är omöjligt att hänvisa till att en person är dålig på undervisning eller inte kan arbeta med andra etc. Formella enkelt bevisbara / mätbara meriter tillmäts all tyngd. Därför skräddarsyr man ansökan till någon man vill ha som bevisligen fungerar bra och redan jobbar där (eller till att ta in kvinnor med lägre kompetens än manliga sökande för de framförs politiska krav på öka antalet kvinnor där de är få)
/Anders
Comment by Smartswede — August 12, 2007 @ 11:37 pm
Kommer ihåg när jag första gången såg filosofie doktor på ett kuvert adresserat till mig själv. Det kändes konstigt och det är ytterst sällan jag använder titeln. På något sätt kändes det bättre att bli befordrad till universitetslektor. För mig var doktorstiteln vägen till ett jobb som jag ville ha och känner att jag hör hemma i.
Jag la inte ner fyra år till att forska på Platons pedagogik i hans dialoger och skriva avhandling, samtidigt som jag jobbade heltid som adjunkt, för att få status och en titel även om det följde med. Jag gjorde det för att ämnet var så förbannat häftigt roligt att jag inte kunde låta bli. Mitt mål då var att skriva en avhandling. Allt annat som hänt har varit en bonus, mitt jobb, min undervisning under 10 år. Det finns inget roligare än att undervisa inom lärarutbildningen, att få vara med i studenternas läroprocesser, speciellt är det roligt att handleda C-uppsatser och att undervisa färdiga lärare på magisterprogrammets vetenskapsteori- och metodkurser.
Exakt vetenskap - det är en illusion att tro att det finns någon exakt vetenskap. Skillnaden mellan t.ex. dem som tror sig praktisera exakt vetenskap och dem som inte gör det, är att de sistnämnda vet att den som tror sig praktisera exakt vetenskap inte heller gör det.
Fil.Dr. Ringborg
Comment by Administrator — August 13, 2007 @ 4:57 am
Visst var det ett försök till självironi när jag använder min egen titel för något som inte har ett dugg med min forskning att göra. Men hur förhåller sig Alvesson till sina egna akademiska kunskaper och titlar efter att ha sågat, inte bara akedemisk kompetens, utan dessutom behovet av den? Blir professors titeln bara ett sätt att bli publicerad i DN, (där han sedan gör svepande uttalanden om politik, förvaltning, akademia, nationalekonomi, företagsekonomi och psykologi) eller ser han sig själv som undantaget som bekräftar regeln? Förhoppningsvis har Alvesson också ett mått av självironi, vilket skulle bekräfta hans teori om “titlarnas grandiocitet”. I så fall är det en brilljant skriven artikel, i annat fall saknar mannen självinsikt.
Comment by Carl-Magnus Nilsson — August 13, 2007 @ 2:02 pm
Carl-Magnus Nilsson
Det är oerhört svårt att veta om artikeln är briljant skriven eller inte, men jag kan inte tänka mig att han saknar självinsikt. Jag tror han räknar med sig själv också… fast säker kan man aldrig vara …
Tänkte utveckla något, men jag sitter och jobbar med det just nu och har inte tänkt klart…
Comment by Administrator — August 13, 2007 @ 5:37 pm