Det imponerar inte på mig
Det talas mycket om ett perspektivskifte från offer till aktör, senast i huvudledaren på DN och att det är imponerande, speciellt gällande de svagaste i samhället eller när det gäller sjukdom. Nu handlar det om att individen själv skall ta ansvar för sitt tillfrisknande. Jovisst låter det bra och hedervärt. Men aktörsrollen som nu individen skall anta är styrd och då handlar det om att man vill få individen att bete sig på ett på förhand bestämt sätt. Om man är aktör i verklig reell betydelse styr man själv och tar konsekvenserna av sitt eget handlande. Man tar egna initiativ. Men straffad i form av utebliven sjukersättning (se SvD), blir man inte av andra som bestämt spelreglerna om man tar fel initiativ.
Det handlar också om ett perspektivskifte. Från att se patienten som ett viljelöst offer som ska behandlas till en aktör som till viss del själv bär ansvar för sin hälsa.
Jag är inte imponerad eftersom man inte frågar de sjuka vad de behöver för att bli friska. Jag kan slå vad om att de flesta inte svarar sjukskrivning och bara det. De vill naturligtvis bli friska, men utifrån deras egna förutsättningar. De vill säkerligen att de som skall hjälpa dem och är till för att stödja dem, också skall lyssna på dem och inte anse sig veta deras eget bästa. Och vill dom inte att någon lyssnar, ja då har man iaf frågat dem.
Jag är inte imponerad över att man anser att en person kan gå direkt från operation till jobbet. Det gör mig snarare orolig. En operation är väl alltid något som omfattar hela systemet, även om operationen är enkel. En operation i munnen är t.ex. inte något man gör och känner sig återställd förrän efter par dagar. Ibland kan det ta längre tid. Sjukskriven behöver man oftast inte bli. Men en blindtarmsoperation måste ändå vara en större sak, kanske inte för läkaren, men för patienten. Inte heller imponerar det att man tror att det som är förebyggande vid utbrändhet är detsamma som behandling av utbrändhet i den akuta fasen. T.ex. avspänningsövningar, motion, bättre mat- och sovvanor. Något som kan skapa ytterligare press på individen under denna fas och som kan leda till ett förlängning av den. Denna typ av behandling kan säkerligen tillämpas om individen är utarbetad i vanlig mening. Det imponerar inte heller att man skall titta på den utbrändes privatliv mm. för vem kan avgöra om det är bra eller dåligt och om det är dåligt varför det är det - det kan ju bero på arbetssituationen, men behöver inte göra det. Men vem bestämmer det. En läkare, FK, arbetsgivaren eller individen själv. Det som anses vara en kvalitativ privat tillvaro för en person kanske inte någon annan anser vara det. Det imponerar heller inte att man ser utbrändhet som en psykisk sjukdom (se DN). Genom denna syn avslöjar man att man ser individen som problemet vilket det i många fall inte är, utan en alltför hög stress som hon levat med under för lång tid.
Det alla tycks göra är att bestämma över huvudet på de människor saken gäller. Nya förslag läggs aldrig i samråd med de berörda. Varför inte samtala med dem och höra om vissa insatser är möjliga för deras del. Är man aktör, ja då är man också delaktig och beslutar själv vad som är bra för en själv.
Frågan är vad man lägger in för innebörd i ordet aktör och föralldel även i ordet offer!
Den studie som tydligen ligger till grund för de nya riktlinjerna är en studie från 1993, där 200 distriktsläkare fick föreslå sjukskrivning i ett antal *påhittade* patientfall. Studien är intressant, som jag ser det, i meningen att den avslöjade ett eventuellt godtycke. Men om studien avslöjade vilken sjukskrivningstid som var lämpligast rent generellt utan att ta hänsyn till att människor är olika och har varierande fysisk form mm. framgår inte i artikeln. Borde inte en ny studie ha gjorts innan dessa nya riktlinjer utarbetades? Intressant vore att få veta vilka fall, samt utifrån vilka kriterier man valde de påhittade fallen.
