Det finns ett skäl…
… till varför båda föräldrarna har beslutsrätt vid gemensam vårdnad, som jag ser det. Båda föräldrarna skall komma överens om ett beslut gällande barnet för att barnet inte skall bli beroende av en förälders vilja. Nu vill regeringens utredare ändra på saken och bara ge en förälder rätt att besluta om skola och vård.
Beatrice Ask tycker det här är ett bra förslag:
Utredningen har tillkommit efter att framför allt psykiatriska kliniker inte kunnat ge barn vård efter att den ena föräldern sagt nej. Nu föreslås att den ena vårdnadshavaren ska få rätt att ta beslut om vården. Men eftersom den andra föräldern behåller vårdnaden har den ändå rätt att få information från vården.
Förändringar sker på basis av fåtal fall. Det är inte bara i det här fallet, utan även inom skolans område. Om 20% är missnöjda så skall allt förändras. Man bortser från det som fungerar och tänker inte på vilka konsekvenser en förändring får för alla. Om en förälder säger nej, ja då måste samtal om nödvändigheten för ett barn att få psykiatrisk vård påbörjas. Istället för att man löser det hela genom att ge en förälder beslutsrätt. Det är inte alltid den som har beslutsrätt som tar de rätta besluten. Många gånger behöver man vara två eller flera för att komma fram till ett rätt beslut.
Om en förälder anser att barnet skall gå i en speciell friskola, kan inte den andra föräldern förhindra detta - även om detta strider mot dennes uppfattning om skolgången. Det kan leda till att barn utan att själva har valt detta kommer in i olika trossystem som de senare i livet kanske väljer bort. Då talar jag inte endast om religiösa friskolor.
Jag kan inte se att det här förenklar tillvaron, utom för den som har beslutsrätten. För den andra föräldern + barnet/barnen kan denna förändring snarare försvåra tillvaron. Det problem som uppstår för psykiatriska kliniker måste kunna lösas på annat sätt.
Vad gäller rätten för boendeföräldern att flytta var som helst i landet är jag lite osäker på när det handlar om gemensam vårdnad. Tänker man här verkligen på barnets bästa …. Boendeföräldern kan ju flytta till ett ställe där den andra inte har möjlighet att få jobb. Konsekvensen kan ju bli att barnet inte får träffa sin andra förälder mer än några gånger om året, om någon flyttar från Skåne till Abisko. Möjligen är det här ett förslag de har lagt för att underlätta för att få igenom sin arbetsmarknadspolitik. Om man förändrar detta, kan ingen hävda att de inte kan ta något jobb på annan ort på grund av gemensam vårdnad. Genialt!?
Håller med och känner bara att - vart är det här på väg? Hur kan man låta den ena föräldern få flytta utan någon som helst kontroll? Men hallå - barnets rätt till båda föräldrarna? Att inte ha någon form av kontroll lämnar öppet för “lagligt umgängessabotage”, oavsett om det är mamma eller pappa som flyttar, kanske upprepade gånger till den andre tröttnar. Kusligt. Passar på att tipsa om www.pappa-barn.se.
Comment by Jonas Linder — July 26, 2007 @ 9:53 pm
Ja och gäller det inom landets gränser eller kommer föräldern ha rätt att flytta utomlands ..
Comment by Administrator — July 26, 2007 @ 9:56 pm
Ja, hur ska det här sluta? Och hur är det med barnets bästa? Hur är det när tex modern vill ha kvar barnet på en medicinering trots att barnet inte vill och bevisligen mår bättre utan den. Skall pappan och barnet berövas umgängesrätten för att mamman, som får vårdnaden i de flesta fall, behagar att flytta närhelst hon vill. Som när hon tex vill komma undan och fortsätta sitt missbruk utan någon kontroll från den andre föräldern. En flytt som får den andre föräldern att tappa kontakt med skola och inte kunna göra någpt förrän det är försent… Något som är svårt nog idag. Det är inte förenligt med det som kallas för Barnets bästa. Att en förälder bestämmer och flyttar bäst den vill, det är illa. Hur många fungerande växelvisboenden kommer att sluta i uppslitande vårdnadstvist nu?
Allt handlar egentligen om att tvinga folk att flytta, på bekostnad av barnen. Fy f-n
Comment by vakare — July 26, 2007 @ 10:22 pm
Förslaget innebär ju i praktiken att gemensam vårdnad med domstolsbestämt boende blir ensam vårdnad med ett sekretessundantag (som redan borde finnas idag vid ensam vårdnad om inte särskilda skäl föreligger).
Mendet finns ett litet problem att lösa, nämligen att icke-boendeföräldern inte bryr sig eller är anträffbar. Det finns också en enkel lösning på det problemet, nämligen att antar att den andra föräldern håller med om man inte opponerar sig efter att ha informerats, inom en rimlig tid, kanske en månad.
Comment by Xs — July 27, 2007 @ 1:13 am
Detta förslag (vi får hoppas att det stannar som förslag) spelar ju rakt i händerna på (i mitt fall) en moder som i 10 års tid försökt knuffa bort mig från barnet. Att lägga beslutsrätten på ena föräldern är samma sak som att säga att den utan beslutsrätt STINKER! Vad är det som gör att just mammorna är så bra? Jag har kämpat med näbbar och klor för att mitt barn ska få rätt till mig. Detta förslag skjuter umgänge i sank. De föräldrar som samarbetar behöver inte detta. Detta gör bara att de som INTE samarbetar får det svårare. I alla fall den utan beslutsrätt. VAKNA UPP! Tänk på barnen för en gångs skull…
//Ledsen och sliten
Comment by Thomas — July 27, 2007 @ 8:06 am
När jag läser kommentarerna verkar det som om ni är rädda att just mammor ska få bestämma över sina barn. Ni verkar vara rädda att fäder inte längre ska få något att säga till om. Märkligt. Alla är väl olika som föräldrar, oavsett kön?
Om en färälder är lämplig och kan komma överens med den andra föräldern är det ju inget problem. Det är ju i de fall psykiska och fysiska övergrepp förekommer som den ena föräldern inte är lämplig att ha barnet boende hos sig. Som ni säkert känner till finns tre nivåer i den här frågan; vårdnad, boende och umgänge (som den förra vårdnadsutredningen så lämpligt hette.) Som jag ser det kommer denna utredningen att skapa fler nivåer, t ex vårdnad utan full bestämmanderätt. Nivåerna bestäms utifrån föräldrarnas lämplighet. Ska vådnadsfrågan fungera i Sverige behövs en kompetent socialtjänst och duktiga domstolar.
Comment by Fatima Svanå — July 27, 2007 @ 8:53 am
Fatima
Kanske mammor inte är lika rädda eftersom de oftast har fått vårdnaden. Men jag kan mycket väl tänka mig att många män kommer få beslutsrätten iaf över skola och vård mm.
Man skall dock inte negligera andras rädsla. Jag förstår den förälder som redan idag får kämpa - inte alla skilsmässor slutar i samförstånd, som alla vet
.
Om en färälder är lämplig och kan komma överens med den andra föräldern är det ju inget problem.
Javisst och så är det även idag. Varför riskera skapa större problem för dem som redan idag har dem.
Boendefrågan har jag upptäckt att de som kommenterar reagerar mest över och det förstår jag … och de män som har svarat verkar vara pappor som bryr sig. Klart de är rädda för att förlora kontakten med sina barn. Hur många lever ensamma hela livet eller tills barnen är vuxna efter en skilsmässa. De flesta träffar en ny partner! En flytt kan mycket väl bli av, till den nya partnerns hemort. Den nya partnerns önskan och vilja kan också bli en viktig del i de beslut som tas gällande skola, vård mm …. allt måste tas i beaktande.
Jag kan inte se annat än att det här förslaget förenklar för den förälder (och ev. dennes nya familj), som får beslutsrätten. Jag läste i en blogg att bloggaren ansåg att byte av skola för deras barn var en enkel fråga. Nu skulle hon få avgöra detta själv utan att behöva få den andra förälderns underskrift att det var OK. Hon fick vänta och det upplevde hon vara jobbigt, det kan jag också förstå men, … Att byta skola är ingen liten och enkel sak för ett barn…. oavsett om barnet vill det själv eller inte. Om barnet inte vill, kan inte den andra föräldern utan beslutsrätt förhindra det. Har man gemensam vårdnad blir den här situationen minst sagt märklig. Det blir troligen som en av kommentatörerna i praktiken ensam vårdnad.
Ja, att beslutsrätten skall finnas till för båda föräldrarna vid gemensam vårdnad är självklar, och som jag ser det kan detta förhindra spontana kanske många gånger ogenomtänkta beslut från en av föräldern. Vad en anser vara en enkel fråga kan i själva verket vara en svår…. Är man två finns det chans att förhindra sådana beslut som i slutändan drabbar barnet mest.
Comment by Administrator — July 27, 2007 @ 9:07 am
ok. Det var inte meningen att negligera rädslan. Fel av mig. Jag har arbetat på en kvinnojour och har sett rädsla på nära håll. Jag är medveten om att i de fallen ligger övergrepp bakom, vilket det inte gör i alla vårdnadstvister. Dock är det ett stort antal (BO gjorde en rapport om detta för några år sedan). Många fäder (det är endast de jag har erfarenhet av) utövade verklig terror mot sin partner, men rörde aldrig barnen. Tyvärr betraktas i Sverige idag inte detta som något som hindrar honom från att vara en god far. Jag anser att han är helt olämplig att ha vårdnad om barnen då han genom misshandel och terror tagit bort den trygghet de så väl behöver. Jag arbetar själv med omhändertagna ungdomar, då varken mamma eller pappa är lämplig, barnen mår i många fall bättre utan en olämplig förälder.
Jag vet också att rätterna idag dömer fel många gånger. Jag vet att socialtjänsten gör fel många gånger. Det är bara att kämpa på för bättre kompetens, fortbilding och erfarna handläggare.
Comment by Fatima Svanå — July 27, 2007 @ 12:50 pm
Fatima
Nu kommer vi in på ett svårt område att diskutera. Det är så lätt att allt annat bagatelliseras. Fysiskt våld mot kvinnor och män är naturligtivs helt oacceptabelt och skadligt. Men våld har olika grader och det kan se olika ut. Att en förälder förminskas i ögonen på sina barn är något som barnen skadas av, något som följer med dem hela livet, likaväl som de skadas av att se någon av föräldrarna bli fysiskt misshandlade. Vad som är värst är svårt att bedöma - det är nog olika från fall till fall. Att få en fel bild av föräldern är lika illa, eftersom barnet blir fråntaget denna föräldern.
Det finns också en hel del fall då den ena parten i en skilsmässa använder sina barn som vapen … umgängesrätten naggas i kanten, ändrade förhållanden, gräl som leder till - - Dina barn kan du titta dig i himlen efter. Tacka 17 för att män som i de flesta fall INTE har barnen boende hos sig blir rädda när ett sånt här förslag dyker upp..
Det som förvånar mig är att män i decennier fått höra att de skall ställa upp för sina barn, dela vårdnaden mm. och när då det växer upp en generation eller två som är villiga att göra det, ja då försvåras detta … genom t.ex. förslag som detta som utredningen lagt fram och som skall ut med remiss. Något som i första vändan kan verka bra, kan av olika skäl missbrukas i den andra. Detta måste man ta i beaktande, vare sig det gäller om mannen eller kvinnan skall ha beslutsrätt.
Båda skall naturligtvis ha den. Kan i nuläget inte se saken på annat sätt..
För barnets bästa i första hand och för föräldrarnas bästa i andra hand …
… men detta går nog hand i hand..
Comment by Administrator — July 27, 2007 @ 1:18 pm
“När jag läser kommentarerna verkar det som om ni är rädda att just mammor ska få bestämma över sina barn. Ni verkar vara rädda att fäder inte längre ska få något att säga till om. Märkligt.”
Eftersom många 100000-tals män i Sverige redan upplevt detta så har jag lite svårt att se oron som märklig.
“Om en förälder är lämplig och kan komma överens med den andra föräldern är det ju inget problem. Det är ju i de fall psykiska och fysiska övergrepp förekommer som den ena föräldern inte är lämplig att ha barnet boende hos sig.”
Det är i en försvinnande lite del av de skiljsmässor som det inte går att komma överens i vårdnadsfrågan (~20%) som beror på (verkliga, ej påstådda) övergrepp. I de flesta fall skulle jag säga att det beror på psykiska problem hos (minst) någon part, och jag ser ingen anledning att tro att män skulle vara överrepresenterade. Det är säkert också så att det finns beskyllningar om misshandel från kvinnans sida i de flesta fall. I verkligheten finns det ingen anledning att anta att misshandeln av kvinnor skulle vara ovanligare än av män eftersom detta betende sitter i huvudet och inte har med storlek att göra (vet detta av egen erfarenhet). Att statistiken ser ut som den gör är lättbegripligt om du någonsin följt med en man till en polisstation för att göra en anmälan om misshandel av en kvinna…
Mycket typiskt i en vårdnadstvist är att någon part ser barnen som ägodelar istället för individer. Detta utöver soc och domstolar som nästan alltid ser barn under 12 år som ägodelar.
“Nivåerna bestäms utifrån föräldrarnas lämplighet. Ska vådnadsfrågan fungera i Sverige behövs en kompetent socialtjänst och duktiga domstolar.”
Nu är vi inne på utopier…
Som jag ser fungerar det nästan inte alls idag. En part kan göra nästan vad som helst utan att samhället reagerar, och den part som då vidtar åtgärder för att kontra detta blir då bestraffad av rättsväsendet. Så om en part försöker lägga sig i när den andra parten tar vansinniga beslut brukar det heta att det är “relationsproblem” mellan parterna vilket anses som ett legitimt skäl för ensam vårdnad för den som tar de vansinniga besluten, soc utreder sällan varför det har blivit problem, domstolen (i verkligheten) aldrig.
Som jag ser det har den automatiska gemensamma vårdnaden löst en hel del problem som fanns tidigare då soc inte tar sitt ansvar. Parten med problem tvingas att ta hänsyn till den andra parten i brist på att samhället bryr sig. Och det är i de flesta fall den person som är bästa skickad att sätta ner foten när det kommer vansinniga beslut.
Fatima, du borde besöka en mans-jour så att du ser den andra sidan av myntet också.
Comment by Xs — July 30, 2007 @ 2:49 am
Xs
Osäkert om du får svar av Fatima då hon kanske inte kommer tillbaka, men jag vill ändå säga att jag i stort håller med dig i dina argument.
Comment by Administrator — July 31, 2007 @ 4:15 pm
Jag tycker det ärett mycket bra förslag.För som jag har det med min dotter så har vi gemensam vårdnad men pappan har inte hört av sig eller velat ha sin dotter på ett år och då tycker jag att han har försatt chansen att få bestämma vilken skola vård eller var hon bor.
Comment by Anne-Marie — September 15, 2007 @ 3:51 pm
Jo, Anne-Marie, det kan man verkligen tycka. Man kan ju fråga sig om han skall ha gemensam vårdnad överhuvudtaget. Men när den gemensamma vårdnaden verkligen fungerar är det som jag ser det fel att en förälder får bestämma och den andra inte alls.
Comment by Administrator — September 15, 2007 @ 6:16 pm