En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

… som nådde framgång. Nu är det förnedringsBLOGG som gör det. Ja jag refererar till Familjen Schulman som fått uppmärksamhet i media, bl.a. i DN

Alex Schulman blev känd som den elakaste av de elaka i Blogg-Sverige och hånar sina vänner, sig själv och väl valda kändisar på daglig basis. En form som fått sitt genomslag för att den saknar spärrar. Det kan tyckas infantilt. Men, trots allt: det är underhållning.

Ja och det sa man om förnedringsTV också. Har läst några av bloggarna, men finner dem inte intressantare än någon annans blogg. Men gillar man att läsa när andra förnedras, ja då tycker man säkert att de är bra. Det finns någon amerikansk förlaga - nu har jag glömt vad den personen heter. Han som förnedrar kändisar….

För mig får de regera hela bloggosfären - jag lär iaf aldrig nå någon större läsekrets och därför utgör de heller inte någon källa till avund. Snart kommer några andra som blir regenter. Har sett hur toppen byts ut kontinuerligt…. Det har varit mycket intressant att observera bloggosfärens utveckling under de snart fem år som jag själv bloggat…. det har blivit en bloggboom, som en babyboom. Hehe

Update!
Dessutom spär de på fördomarna om ålder….
när de kallar en 56-åring för tant! För de som kommenterar verkar ju inte fatta ironin.

… till varför båda föräldrarna har beslutsrätt vid gemensam vårdnad, som jag ser det. Båda föräldrarna skall komma överens om ett beslut gällande barnet för att barnet inte skall bli beroende av en förälders vilja. Nu vill regeringens utredare ändra på saken och bara ge en förälder rätt att besluta om skola och vård.

Beatrice Ask tycker det här är ett bra förslag:

Utredningen har tillkommit efter att framför allt psykiatriska kliniker inte kunnat ge barn vård efter att den ena föräldern sagt nej. Nu föreslås att den ena vårdnadshavaren ska få rätt att ta beslut om vården. Men eftersom den andra föräldern behåller vårdnaden har den ändå rätt att få information från vården.

Förändringar sker på basis av fåtal fall. Det är inte bara i det här fallet, utan även inom skolans område. Om 20% är missnöjda så skall allt förändras. Man bortser från det som fungerar och tänker inte på vilka konsekvenser en förändring får för alla. Om en förälder säger nej, ja då måste samtal om nödvändigheten för ett barn att få psykiatrisk vård påbörjas. Istället för att man löser det hela genom att ge en förälder beslutsrätt. Det är inte alltid den som har beslutsrätt som tar de rätta besluten. Många gånger behöver man vara två eller flera för att komma fram till ett rätt beslut.

Om en förälder anser att barnet skall gå i en speciell friskola, kan inte den andra föräldern förhindra detta - även om detta strider mot dennes uppfattning om skolgången. Det kan leda till att barn utan att själva har valt detta kommer in i olika trossystem som de senare i livet kanske väljer bort. Då talar jag inte endast om religiösa friskolor.

Jag kan inte se att det här förenklar tillvaron, utom för den som har beslutsrätten. För den andra föräldern + barnet/barnen kan denna förändring snarare försvåra tillvaron. Det problem som uppstår för psykiatriska kliniker måste kunna lösas på annat sätt. 

Vad gäller rätten för boendeföräldern att flytta var som helst i landet är jag lite osäker på när det handlar om gemensam vårdnad. Tänker man här verkligen på barnets bästa …. Boendeföräldern kan ju flytta till ett ställe där den andra inte har möjlighet att få jobb. Konsekvensen kan ju bli att barnet inte får träffa sin andra förälder mer än några gånger om året, om någon flyttar från Skåne till Abisko. Möjligen är det här ett förslag de har lagt för att underlätta för att få igenom sin arbetsmarknadspolitik. Om man förändrar detta, kan ingen hävda att de inte kan ta något jobb på annan ort på grund av gemensam vårdnad. Genialt!?

Har ingen personlig relation till honom eller andra författare, bara till deras verk … men vissa personer finns i tillvaron och varje gång blir jag lika förvånad, ibland bestört, när jag läser om deras död. Lars Forsell har avlidit. Det känns konstigt. Han skall inte vara död, han skall leva, vara en del av livet. Det bästa med författare och poeter är att deras livsgärning finns kvar. På så sätt kommer de alltid fortsätta leva. Lars Forssell kommer alltid leva kvar… Men rubriken känns fel!