Det finns risker
…. med att låta barn genom leken lära sig läsa som Björklund tar upp som förslag. Läs här!
En avsevärd risk är att det inte blir någon lek, utan att pedagogerna kommer ta det här på allvar, för att inte tala om föräldrarna. Det finns även barn som inte går i förskolan och hur kommer då läsundervisningen i skolan bli om majoriteten av barnen redan kan läsa då de börjar i första klass. Om inte alla barn har lärt sig läsa när de börjar skolan behöver läsundervisningen individualiseras och problem kan uppstå med en känsla av utanförskap hos dessa barn eller att de barn som kan läsa känner tristess över att få vänta (om läraren väljer att ha en gemensam läsundervisning).
Pedagogiska metoder som uppstår och har karaktären av att lösa alla problem är något som jag är skeptisk emot. När det gäller leken bör den så långt det är möjligt vara fri och helt klart i linje med vad barnen själva väljer att använda den till för lärande…. Inte i alltför hög grad styras av den vuxnas intention att så snabbt som möjligt få barnen att lära sig det den vuxna vill att barnet skall lära sig. Den vuxna skall vara med, men följa det lärande barnet använder leken till. Jag vänder mig emot hans uttalande om att man skall utnyttja barnens lekfullhet och lust:
Jag är medveten om att det är ett kontroversiellt ämne, men det handlar ju inte om att barn ska sitta i bänkar och böja tyska verb utan att utnyttja de små barnens lekfullhet och lust, säger han.
Barns lekfullhet och lust skall inte utnyttjas utan stimuleras i linje med vad barnen själva väljer att använda den till. Om personalen tar tillfället i akt att få barnen att lära sig läsa, kommer sannolikt detta sprida sig som en vetskap hos alla barnen och kan då upplevas som något tvingande. - Det är så här vi gör …
Angående själva språkutvecklingen, dvs. när det skrivna ordets innebörd är i överensstämmelse med den förståelse barnet har av ett begrepp eller ett ord vill jag också ta upp. Något som de lär sig genom att använda orden i ett sammanhang. Frågan är om små barn har nått den utvecklingen så att förståelse uppstår eller om det helt enkelt bara blir att de lär sig ord utantill utan att förstå dem. Frågan är om det gynnar utvecklingen om barnet först lär sig ordbilden och sen förståelsen eller om det gynnar utvecklingen om barnet känner igen ordbilden när förståelsen uppnåtts genom det talade ordet i det sammanhang det används i. Det här med att genom leken lära barn läsa i förskolan behöver forskas ordentligt kring innan man genomför det. Men enligt de forskare som uttalar sig i artikeln så är det en god ide att vänta med att lära sig läsa.
Vill ta upp Vygotskijs teori om begreppsbildningen, men det är sent och jag behöver utveckla detta mer ingående.
Barn använder ju talade ord hur mycket som helst långt innan dom förstår fullt ut vad dom betyder (speciellt “fula” ord!), varför skulle det va fel att dom lär sej känna igen skrivna ord innan dom har lärt sig innebörden exakt?
Comment by David — May 28, 2007 @ 12:13 am
“En avsevärd risk är att det inte blir någon lek,..” Så står det inte i artikeln. Ingen forskare som intervjuas talar om en avsevärd risk. Dessutom finns intervjuas flera i artikeln som inte såg något negativt i att barnen lär sig läsa och skriva tidigt utan tvärtom ser positivt på det.
Om nu en del barn lär sig fort och blir duktigare än andra kan de väl få hoppa över en klass eller två, eller sättas i elitklass?
Om nu barnen upplever det som något “tvingande”..någon gång ska de väl lära sig att utsättas för krav? Helst gradvis med början tidigt så att det inte blir som nu när de får första betygen i slutet på högstadiet. Mindre flumpedagogik i svenska skolan skulle inte skada.
Comment by ...... — May 28, 2007 @ 7:16 am
David och “….”
Ja, det finns risker och enligt mig är det en avsevärd risk att leken kan förvandlas till att bli en regelrätt undervisningssituation. Dessa risker är viktiga att ta i beaktande och inte bara tro att en metod som används är helt okey bara för att man vill att den skall vara det. Då blir det flumpedagogik (ogillar uttrycket, eftersom det inte finns någon pedagogisk intriktning som har den benämningen)
Leken, använder barn enligt t.ex. Piaget och Vygotskij i syfte att lära sig i enlighet med dess utveckling. När det gäller Vygotskij finns också ZPD, dvs. den närmaste utvecklingszonen i vilken lärare finns med som en jämlik part. Att utnyttja leken i syfte att nå den vuxnas mål är snarare i paritet med den behaviouristiska inriktningen, dvs. att man genom positiv förstärkning lär barnen att läsa långt tidigare än de är mogna för det. Här har man en tro att man kan förändra barnens beteende och att man kan forma barnen som man vill ha dem.
Jag säger inte att just den här metoden det talas om är behaviouristisk. Den kan vara både kognitivistisk samt sociokulturell. Svårt att svara på… Det beror helt och hållet på hur pedagogerna i förskolan bemöter barnens framsteg. Det gäller för utövarna att verkligen veta vilka konsekvenser det blir. Därför är det viktigt att de också är välutbildade. Språkutveckling har enligt vissa kunskapsteoretiker och dess uttolkare i modern tid vissa utvecklingsförlopp och dessa är viktiga att ta i beaktande.
Ponera att jag inte helt och hållet avvisar den här metoden. Jag är endast skeptisk mot att den görs allmängiltig. Inom pedagogiken är det viktigt att se långt fram i tiden och inte bara gå efter bra resultat här-och-nu. Som forskaren i specialpedagogik säger i artikeln, är risken stor för att barnen misslyckas och jag vill ta i beaktande att en från början misslyckad språkutveckling kan vara mer skadlig och kanske svår att reparera än att barnen lär sig att läsa vid sju-års ålder då man vet att barnen är mogna att ta till sig ordbilder mm. och då med goda resultat. Jag tror t.o.m. hjärnforskningen har visat att vi upp till sju års ålder lär oss förmågan att lära oss olika saker som inte är konkreta, men är lite osäker inom det område och vill endast nämna det just nu. Ordbilder mm. tillhör det abstrakta tänkandet och frågan är, som sagt, om det är så lyckat att forcera det intellektuella tänkandet. Men det kanske inte har någon betydelse i vilken ordning man lär sig och då är allt gott och väl. Men vet vi det? Kan vi gå emot det vetande som finns, utan att verkligen ta reda på hur det ligger till med just den här metoden som Björklund vill ge företräde.
Är vi säkra på av vilka skäl han vill ge den företräde. Finns det ett pedagogiskt eller politiskt syfte?
Comment by Administrator — May 28, 2007 @ 7:50 am
Om nu barnen upplever det som något “tvingande”..någon gång ska de väl lära sig att utsättas för krav?
Frågan om krav handlar mer om andras önskan om var elever skall befinna sig än om lärandet i sig själv… Man lär sig inte endast för att det finns krav att lära sig. Det är mer komplicerat än så. Påtvingad inlärning kan vara skadlig om barnen är för små eller individen inte är redo, därför att de saknar nödvändiga förkunskaper eller förmåga att lära sig just det man vill att de skall lära sig. Känslan av ständigt misslyckande främjar inte en god inlärning eller ett lärande som omfattar hela individen. Det är väl de flesta moderna forskare överens om, både i Sverige och internationellt.
Comment by Administrator — May 28, 2007 @ 8:24 am
Läsning enligt helordsmetoden (eller Cadmusmetoden som den ibland kallas) handlar om allt annat än krav och tvång. Har lärandet blivit kravfyllt och tvingande är det per definition inte längre denna metod vi talar om.
Helordsmetoden bygger på lustfyllt lärande på barnens villkor, utifrån barnens intressen. Nu är jag förvisso långtifrån säker på att det är detta Björklund åsyftar (blev förvånad över att det var just han som uttalade sig så positivt). Läslärande enligt helordsmetoden är enligt mig förenat med en betydligt mer respektfylld barnsyn än alternativen. För nog är det viktigt att i sammanhanget nämna hur läslärande i skolan idag ser ut. Det är väl snarare skolans tragglande med bokstäver och ihopljudande av meningslösheter som är tvingande, kravfyllt och dessutom oinspirerande för många.
Barn som lär sig läsa genom hela ord får från början läsa ord som är intressanta för dem, de förstår att läsande är lustfyllt och när innehållet står i folkus istället för tekniken inser de dessutom snabbt att det finns något för dem att vinna i detta. De slipper meningslöst tragglande med bokstäver och knäcker istället själva den alfabetiska koden. Utan vuxnas styrande! De kan sedan från späd ålder själva välja hur, vad och när de vill läsa (därmed givetvis inte sagt att man ska sluta högläsa för barn som kan läsa själva) och är inte lika beroende av vad vuxna väljer och av vuxnas smakpreferenser. Att låta små barn lära sig läsa handlar inte om att forma barnen som vuxna vill ha dem. Tvärtom är väl att hindra denna kunskap att forma barn som man vill ha dem. Att kunna läsa innebär frihet även för barn!
Frågan borde inte vara huruvida små barn borde lära sig läsa eller inte, utan om vi vuxna verkligen har rätt att hindra barn från att lära sig.
Läs exempelvis avsnittet om helordsläsning i Ragnhild Söderberghs “Från joller till läsning och skrivning” eller hennes bok “barnets tidiga språkutveckling” för information om hur läslärande med barn i två-årsåldern faktiskt kan gå till.
Comment by moa — May 28, 2007 @ 9:56 am
Jag säger inte emot dig alls gällande själva metoden. Det handlar väl om NÄR man skall börja och om man skall göra det genom leken eller inte.
Frågan borde inte vara huruvida små barn borde lära sig läsa eller inte, utan om vi vuxna verkligen har rätt att hindra barn från att lära sig.
Kunde inte sagt det bättre själv. Men om det organiseras från vuxna som i det här fallet finns risken att det blir tvärtom av skäl jag redan tagit upp. Och Hur blir det för barnen när de börjar skolan? Hur löser vi det rent pedagogiskt? En annan fråga är om ansvaret för att barnen lär sig läsa skall ligga på förskolan? Ju fler kockar …
Comment by Administrator — May 28, 2007 @ 11:54 am
Ja du Monika. Delade meningar. Min dotter började som tre-åring på Lyceé Francais på Stora Essingen i Stockholm. Det är en skola subventionerad av franska staten. De satt i skolbänken från åtta på morgonen till tre på eftermiddagen med avbrott endast för lunch och en kvarts rast på förmiddagen och en på eftermiddagen. Hon fick hoppa över klasser och är idag med i Menza. Jag vet inte vad jag skall säga……
Hon kunde så mycket när hon slutade på Lyceé Francais och började i svensk skola att hon faktiskt satt overksam på lektionerna i skolan.
Comment by mararh — May 28, 2007 @ 9:50 pm
Om man ser, att vara med i Menza som något som skapar den största lyckan för ett barn så är det bara att gratulera. Säkerligen hade hon varit med där även om hon väntat några år med att sitta från kl. 8 till kl. 15 i skolbänken. Jag tror inte att det har att göra med att hon började som tre-åring, utan snarare att hon fixade det just på grund av att hon nu är med i Menza. Men om man tror på Skinners teori och behavourismen, ja då håller man inte med mig.
Nu kan inte alla vara med i Menza och inte heller strävar alla efter det. Det är i vilket fall inte efter dessa barn som all undervisning skall organiseras. Däremot skall även dessa barn få stimulans i skolan. För min del får även elitskolor finnas, men ungdomsskolan skall inte försöka bli en sådan.
Min inställning som bygger på egen övertygelse och pedagogisk forskning, är att barn skall få vara barn så länge som möjligt och inte tvingas in i vuxenvärlden alltför tidigt. Och sen måste vi faktiskt inse att barn är olika men att vi inte kan organisera skolan efter de som från början har de bästa förutsättningarna att klara av den… men vara mer flexibla, så att även eliten känner att den får sitt.
Bra betyg i skolan och tidig läsinlärning är ingen garanti för att nå framgång senare i livet. Och vad är framgång …? Det är individuellt och därför bör vi själva få ta ställning till vad vi lägger in i begreppet, när vi uppnått den åldern då vi är mogna för det. Leken är viktig för barn och den skall inte vara styrd av vuxna … däremot är det en fördel att den vuxna är delaktig, men på lika villkor. Den vuxna skall inte gå in och riskera förvandla den till något helt annat än en lek som är till gagn för barnet. Leken är till för barnet, inte till för att den vuxna skall nå SINA mål. Då upphör leken att vara lek. Den risken är stor om man som Björklund säger att man skall utnyttja leken.
Comment by Administrator — May 29, 2007 @ 6:24 am
Min dotter var inte ett barn när hon testade sig. Jag är övertygad om att man kan träna upp barnens inlärningsförmåga och att barn har en otrolig förmåga och vilja att lära sig. I jämförelse med andra länder anser jag att man i Sverige tar dåligt tillvara barnens naturliga nyfikenhet att lära. Vem har sagt att barn behöver “leka” efter en viss ålder. Mina barn har inte velat “leka” ens som små. Skulle jag som förälder då tvinga dem? Finns det ens någon definition på vad lek är?
Comment by mararh — May 29, 2007 @ 7:02 am
Nej, men de flesta barn leker … det har med deras naturliga nyfikenhet att lära.
Nej, din dotter var inte ett barn när hon testade sig, men troligen var hon redan som barn en självklar medlem i Menza när hon blev vuxen. Inte att hon blev det för att hon började i skolan som treåring. En stor del av pedagogiken historiskt sätt under de senaste 200 åren har man ju försökt att banka in kunskap hos barn med olika medel. Inte har det hjälpt det inte .. Och inte tror jag det hjälper att barn börjar skolan vid tre-årsålder heller… på det sättet din dotter började. Och jag har stöd i forskningen för den uppfattningen.
Jag leker fortfarande … fast på ett annat sätt än när jag var barn….
Comment by Administrator — May 29, 2007 @ 7:14 am
Helordsmetoden bygger ju dock på att barnen är små när man börjar, det är inte ett alternativ för undervisning i skolan. Metoden bygger absolut inte på att skapa fram underbarn. Tvärtom handlar det om att ta tillvara på barns nyfikenhet och låta dem lära tillgodogöra sig det skrivna språket på samma naturliga och självklara sätt som vi låter dem lära sig tala (ingen skulle ju komma på tanken att låta bli att tala med sitt barn för att de ännu inte var “talmoget”). Vad gäller problem i skolan så är det väl inget nytt att vissa barn kan läsa när de börjar skolan, medan andra inte kan det? Man kan väl knappast hindra barn från att lära sig saker för att alla promt ska vara lika när de börjar skolan. barn är inte lika. hlordsmetoden är dock ett sätt att lära sig läsa som jag är övertygad om skulle passa alla, sålänge de gavs möjligheten.
Vill dock återbetona att läsleken ska ske på barnens villkor, bygga på barnens intressen och aldrig någonsin bli något som prestationskrävande föräldrar utnyttjar för att skapa små underbarn. barn som lär sig läsa enligt helordsmetoden är inga underbarn, de har bara fått möjligheten att tillsammans med inspirerande och engagerade vuxna (föräldrar eller pedagoger, som på Öjaby fsk) leka med, och upptäcka, skriftspråket.
Comment by moa — May 29, 2007 @ 6:26 pm
OK, så helordsmetoden är något barnen lär sig genom leken… och i tidig ålder .. Jag är dock fortfarande skeptisk av samma skäl som tidigare…. till att *organisera* detta. Om barnen lär sig läsa innan skolan, ja, vem kan hindra dem ..
…
Upptäcka skriftspråket, ja det gjorde jag när jag var sex år - men det var bara konstiga tecken
Jag tror vi talar lite förbi varandra. Metoder i all ära, men inte en enda, inte heller att man utnyttjar leken som medel för att nå sina egna syften. Jag är rädd för att det kan bli så om detta är något som Björklund vill skall införas.. Jag är överhuvudtaget tveksam till att förskolan använder leken som medel för ett organiserat lärande. Lixom jag är tveksam till att dokumentation mer och mer börjar att införas. Jag ser fördelar med det, men i en framtid - hur upplever den vuxna av att ha blivit dokumenterad som barn … Det som egentligen gör mig tveksam är att det som införs i skolan inte verkar problematiseras, utan tas för givet är bra, för att det pedagogiska arbetet utvecklas. Och om man problematiserar det eller rentav är kritisk, ja då är man en bakåtsträvare. Men för vem utvecklar man det pedagogiska arbetet, det organiserade lärandet … Missförstå mig rätt - jag är själv fritidspedagog i botten och kanske jag är för bunden vid fri-tid …. samt har sett att man på många håll organiserar upp verksamheten alltför mycket efter vad man pedagogiskt ser som effektivt. Men … barnen då! De kan inte välja, inte säga - Nej, jag vill inte vara med om det här? De lär sig, men barndomen … den fria delen av barndomen - var tar den vägen?
Comment by Administrator — May 29, 2007 @ 7:18 pm
Jag tror på att läsa för barn, samtala - uppmuntra det verbala språket, det konkreta tänkandet av att umgås med barnen, där syftet inte är att åstadkomma något lärande, men som ändå sker. Det är ingen metod i egentlig mening, utan ett samspel mellan en vuxen och ett barn. Man är delaktig som vuxen, men inte i egenskap av pedagog utan helt enkelt som en medmänniska som också vill upptäcka världen. Inte för att man lärt sig att det är det man skall göra och ingår i ens arbetsuppgifter, utan för att man känner en äkta lust att göra det. En naturlig samvaro helt enkelt. Inte spelade jag kula eller fia med knuff när de ville spela för att jag hade som mål att de skulle lära sig i enlighet med ett mål jag ställt upp, utan för att det var så jäkla kul att göra det. Därmed säger jag inte att förskole- och fritidspedagogverksamheten inte skall ha mål. Men ett av dem kan ju vara att uppmuntra en naturlig samvaro … OK, en liten motsättning i det hela är det ju … men man styr inte genom att sätta upp exakta delmål eller ha det pedagogiska i tankarna hela tiden.
Jag tror metoder begränsar … eller bli begränsande därför det finns en alltför stor respekt för dem. Metoder skall utmanas och överskridas … när så är möjligt (inom rimliga gränser förstås
)
Ur artikeln
- “Projektet” är i dag en permanent, sprudlande läs- och skrivverksamhet som genomsyrar allt på förskolan.
Comment by Administrator — May 29, 2007 @ 7:32 pm