En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

Bara en katt kan må så gott

Eller? 

I Danmark vill Kjärsgaard för Danske folkeparti införa förbud mot muslimska sjalar. Det har heller ingen betydelse om sjalen täcker håret eller ansiktet. Kristna kors och judekalotter går bra. Men förslaget har väckt kritik. Bl.a.

Politikern Naser Khader, som har bildat ett nytt parti i akt och mening att motverka Dansk folkepartis inflytande, gillar inte heller sjalarna - men han vill inte se något förbud. Det är vars och ens demokratiska rättighet att välja klädsel, anser han.

Jag håller fullständigt med Naser Khader om den saken… 

Visst, jag håller med om nedskräpningen självklart skall vi inte skräpa ner. Men varför skall allt lösas genom straff. Det verkar som om arten människan inte har någon annan lösning än STRAFFET för att komma tillrätta med det som hon inte kan tolerera. Nu menar jag inte att vi skall tolerera nedskräpning eller andra mycket värre saker. Men under den sista tiden så har ropen efter straff, straff, straff börja skalla gällande praktiskt taget allt. Om vi lägger skräp i fel container skall vi bötfällas, om vi slänger skräp på marken, om vi inte når upp till de krav som ställs, om vi inte gör som regeringen säger åt oss om vi blir arbetslösa, om eleverna på skolan vägrar att lämna ifrån sig mobilen, inte är tysta, inte lyder mm. Allt är föremål för lösningen STRAFF. Och det är det jag vänder mig emot och är trött på. Inte att man gör något åt saker och ting….

Straff är inte någon effektiv metod …bara kortsiktigt.

Istället skall man premiera dem som håller rent, dom som visar framåtanda mm. Inte för att detta sätt är att föredra heller, men det är bra mycket mer positivt.

Stimulans tror jag på. Det skall vara roligt att leva, att arbeta och att verka för en bra tillvaro. Inte straffas till att leva en tillvaro andra har bestämt att man skall leva. Jag tror på att människor med rätt stimulans kommer fram till ungefär liknande saker - att vi alla vill leva i en stad som inte är nerskräpad. Men om man straffar folk, ja då kommer många på pin kiv, av trots eller genom motstånd göra tvärtom.

STRAFF har blivit inne numera … 

E-brevet, e-posten har kommit för att stanna. Under strecket tar upp det personliga brevets död här

Man skulle kunna tro att e-posten, som sekundsnabbt skickar ett meddelande runt jorden utan porto, innebär döden för brevet. Och det gör den. Men den framburna posten är större än någonsin och tillbaka där den började: som förmedlare av ekonomiska, organisatoriska och juridiska spörsmål.

Läs gärna artikeln själva. Jag kommer här att fundera lite över e-postens för- och nackdelar. Och kanske saknaden efter att få ett handskrivet brev. 

Borta är tiden av väntan bredvid brevinkastet på brevbäraren. När jag var utomlands för ett antal år sen under en längre tid ville jag att den man som satt hemma och väntade på mig skulle skriva brev - att vi skulle skriva brev istället för att e-posta. Han insåg först inte värdet i det, och kanske han inte gjorde det, men ändå gjorde mig till viljes.. genom att sända mig några brev. För fler blev det inte. Det tog så lång tid - ännu längre tog det med express. Det andra brevet tog tio dagar för mig att få. Och även om det inom Sverige inte tar så lång tid, tog det i allafall några dagar från det man skrev brevet tills det nådde mottagaren.

E-posten har sina fördelar men också sina nackdelar. Tänk så enkelt det är att skriva ett brev och därefter klicka på sänd så är det framme nästan i samma ögonblick. Nackdelen är att en del e-postbrev aldrig skulle ha skickats om sändaren fått tid att ändra sig på väg till brevlådan. Vem har inte stått framför brevlådan och tvekat för att sen stoppa ner brevet i fickan och gå hem igen. Jag har gjort det några gånger i allafall. En del brev har inte ens lämnat min bostad. E-posten är farlig på det sättet… det finns ingen tid för ånger. SMS har samma effekt - lätt att skriva, snabba att sända … ingen tid för ånger. När man klickat finns ingen återvändo.

Fördelarna är många fler. Allt går snabbare. Frågan om man har en fax hemma får man inte längre. - Jag sänder över doumentet med mail, hör man i örat och pling… Man kan sitta i telefonen och verkligen se hur fort det går … pling. Ok, man kommer inte undan. Man är helt enkelt tvungen att öppna dokumentet. Men för övrigt är det en funktion som spar oerhörd mycken tid för oss alla.

Men, visst saknar jag BREVET … det där handskrivna i vilket man kan se sändarens personlighet ge avtryck i snirklar, streck och punkter. Jag saknar att skriva brevet. Och den saknaden får mig att mer än gärna sända vykort när jag är utomlands. För även om man kan sända vykort via Internet är det ju inte korten av den plats man befinner sig på man sänder. Och finns det något mer njutbart än att gå och plocka ihop en bunt vykort i en tidningskiosk, ta med sig något att äta till en park och sätta sig och skriva på ett vykort om vad man gör just i detta ögonblick. Ett vykort som ibland kommer hem senare än man själv. Men vad gör det!

Jag bad en kollega en gång att sända ett vykort från Athen när han var där. Ett vykort som suttit ihop med andra vid en tidningskiosk, blivit impregnerade med stadens dofter kom sen in genom mitt brevinkast. Ett vykort han plockat ner, betalat och satt sig att skriva för att sen sända iväg. Ett vykort massor av människor gått förbi, kanske tagit i före honom, tittat på och ställt tillbaka. Däri finns ett annat värde än ett brev som kommer genom ett … pling. För det är ju också fantastiskt - att direkt kunna tala med någon som befinner sig hundratals mil ifrån. Inget krångel, inget knaster och framförallt ingen större kostnad.

Jag älskar att sända vykort, men får nästan aldrig några själv!
Men det gör inte så mycket. Tanken på att mottagaren kanske känner som jag är tillräcklig.

Läser på AB att elever har lämnat in samma uppsats till flera lärare och att en kille lämnade in sin systers uppsats och fick G på den när hon fått MVG två år tidigare. I forumet i anslutning till artikeln kan man läsa att många råkat ut för Orättvisa betyg eller olik bedömning. I ett av inläggen stod det om en kvinna som varit med om att hon fick sänkt betyg beroende av om bedömaren tyckte något var bra eller inte.

Låt mig få säga först av allt. Bedömning och betygssättning är det svåraste man har att arbeta med som lärare.  Det andra jag vill säga är att betyg aldrig är något annat än subjektiv bedömning och kan heller aldrig bli något annat, inte ens om vi låter studenterna kryssa och sen lägga en rättningsmall ovanpå. Det är människor som läser och bedömer, inte maskiner. Det är även människor som bestämmer vilka svaren skall bli och eller vad som är kunskap. För det tredje vill jag säga att därmed inte sagt att vi inte kan hitta några slags riktlinjer som vi kan följa. Men av erfarenhet vet jag att trots gemensamma riktlinjer så tolkar vi dem ändå olika. För det fjärde måste man alltid bedöma en uppsats, en examinationsuppgift efter dess egna förutsättningar. Vad som är ok i ett sammanhang är det inte i ett annat. Ingenting är identiskt lika. Även om vi är ense om riktlinjer, t.o.m. om tolkningen av dem så kan det ändå bli olika bedömningar av en specifik text.

Jag vill också säga att en bedömning inte skall utgå från bedömarens värdering av hur något skall tolkas, ställas upp och resoneras kring. Det som gäller är om det som skrivs belägges och verkar rimligt i sammanhanget. Sen har det ingen betydelse vad jag som bedömer anser personligen om saken. Inom läraryrket finns olika värderingar, eftersom det finns en rad olika pedagogiska inriktningar och metoder. Om någon student ansluter sig till Skinner eller till något annan pedagog, kunskapsteoretiker eller företrädare är ju inte min sak att bedöma riktigheten i, utan hur studenten behandlar dennes teori i ett sammanhang.

Vi har ständigt diskussioner och delade meningar om bedömningar. Och så skall det nog vara. Det är bara då vi kan finna en acceptabel överensstämmelse. Vi låter andra bedöma våra egna studenters arbeten. Med detta finns både för- och nackdelar. Det är texter vi bedömer, inte studenter. Men självklart förstår vi en tanke bättre och kan godkänna den, om vi känner studenten väl än när vi inte vet vem som har skrivit den. Då är det viktigare att deras tankar kommer fram i texten än annars. Men, ju vanare man är att läsa texter av olika slag under många år, desto lättare har man att distansera sig och se en text för vad den är - en text.

Men, det finns inga rättvisa betyg som sätts av en person som kan förhålla sig objektiv. Jag tror att den föreställningen får många att tro att betygen är orättvisare än vad de egentligen är. Vi lärare går efter betygskriterierna, inte om vi anser en text vara bra eller inte. Hur många gånger vill jag inte godkänna, men inte kunna … därför att texten är bra och jag kan se att det ligger ett oerhört gediget arbete bakom. Men om texten inte når upp till kriterierna, ja då måste jag underkänna.

Det förekommer att en text kan få U, G och VG beroende av vem som läser den. Då tittar man nog på olika saker. Och det är väl det vi måste komma överens om att inte göra. En förklaring till olika betyg, speciellt om det gått några år från den första bedömningen som i det aktuella fallet, kan vara att kraven ökat … men så är det inte alltid.