Bristerna inom högskolan = brister i politiken
Idag kommer Högskoleverkets rapport ut om den svenska högskolan. Sen år 2000 har det utvärderat 1700 utbildningar och av dessa är det 11% som har sådana brister att de riskerar att förlora examensrätten. Som jag ser det, är inte felet att högskolan har expanderats. Snarare att kraven har ökat i takt med sjunkande resurser, vilket innebär att vi som är universitetslärare har fått allt färre timmar. Samtidigt med ökade krav och sjunkande resurser, börjar en högskoleutbildning efterfrågas som alltmer liknar gymnasieutbildningar, dvs. att ett speciellt kunskapsstoff skall förmedlas.
Av nedanstående (se de kursiva) är det de flesta talat om i åratal och ingenting har gjorts åt saken från statsmakten.
Bristen på ekonomiska resurser har lett till att antalet undervisningstimmar per vecka har minskat och att fler studenter undervisas i allt större grupper.
Studerandegrupperna har också blivit mer heterogena, vilket ställer större krav på lärarnas pedagogiska förmåga.
Studenternas bristande förkunskaper i exempelvis svenska, matematik, språk, kemi och historia påtalas ofta.
Samtidigt säger studenter inom vissa utbildningar att studietakten är för låg och att kraven är för lågt ställda.
Inom många utbildningar råder stor brist på forskarutbildade lärare.
Bristen på resurser och tid har också inneburit att lärarnas kompetensutveckling och egen forskning fått stå tillbaka.
Brister i forskningsanknytning och internationalisering av undervisningen är andra problem som ofta lyfts fram.
Även inom forskarutbildningen finns det brister, bland annat förekommer det stora skillnader i krav på kurser och avhandlingsarbete till och med inom samma ämne.
En del av bristerna beror säkerligen på det som Högskoleverket tar upp i sin rapport, om profilering, anslagssystem mm. För mig som är ute i den här verkligheten är det antal timmar, antal kurser och antal studenter som har betydelse för hur mycket tid jag behöver för att i största möjliga mån upprätthålla den kvalitetet som studenterna med rätta kräver och jag personligen kan stå för. Våra ambitioner är desamma, men lektionstimmarna för få. Det finns många sätt att effektivisera utbildningen, bl.a. genom nätkonferenser, telefon och pedagogiska metoder, men det är det personliga mötet mellan lärare och studenter som är viktigast.
Anslagen borde ges efter vad som behövs för att organisera en utbildning som håller kvaliteten. Därefter locka studenter till högskolan. Inte tvärtom - att högskolorna måste locka studenterna för att öht kunna organisera en kvalitetsmässigt hög utbildning som nu verkar vara fallet, om man skall tro högskoleverkets utvärdering. Återinförandet av ett minimum av klocktimmar som garanterar kvaliteten vore inte en så tokig ide´och sen ett visst påslag beroende av hur många studenter som ansökt till kursen.
