En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

… att man skall bli betraktad som en negativ nisse för att man inte köper saker och ting utan faktiskt problematiserar en del. Jag har lärt mig tillräckligt mycket både teoretiskt och praktiskt för att inse att saker och ting inom skolan inte bara kan lösas bara för att man vill det och att det är mycket man måste ta i beaktande och mycket skall till innan man kan säga - Det här fungerar. Det är barn det handlar om och man kan inte se bagatellartat på att utanförskap kan bli en konsekvens för de barn som inte vistats i förskolan eller inte haft lusten att lära sig läsa eller att vissa barn känt sig tvingade men inte mogna.

Ett av skolans problem är ju just att sådana här modemetoder skall gälla över hela linjen, metoder som tycks fungera här-och-nu, men som kan få konsekvenser inom andra områden… Varför ha så bråttom. Vissa saker behöver ta tid just därför.

Frågan är också om den initiala läsinlärningen skall ligga på förskolans ansvar?? En annan fråga är om förskolan är rustad för att klara av det utan att det blir problem längre fram? I så fall på vilket sätt är den det.. Hur många år behövs för att all personal skall vara utbildad i det här sättet att arbete. För det är en förutsättning… Vilken vinst gör man … och vilka är förlusterna? Och om det går jämt upp, varför inte låta barnen lära sig genom leken det dom är mogna för att göra, vilket kan ligga långt ifrån läsinlärning, men som ändå kan bygga grunden för den och i enlighet med ZPD om man väljer att använda sig av Vygotskijs tänkande eller vilken grund man än nu väljer att ha.

Jag har inga svar på de här frågorna och det är därför jag inte köper det här … Om man förändrar någonting på ett håll får det konsekvenser på ett annat håll, positiva eller negativa … och det är väl ändå något man måste ta i beaktande.

…. med att låta barn genom leken lära sig läsa som Björklund tar upp som förslag. Läs här!

En avsevärd risk är att det inte blir någon lek, utan att pedagogerna kommer ta det här på allvar, för att inte tala om föräldrarna. Det finns även barn som inte går i förskolan och hur kommer då läsundervisningen i skolan bli om majoriteten av barnen redan kan läsa då de börjar i första klass. Om inte alla barn har lärt sig läsa när de börjar skolan behöver läsundervisningen individualiseras och problem kan uppstå med en känsla av utanförskap hos dessa barn eller att de barn som kan läsa känner tristess över att få vänta (om läraren väljer att ha en gemensam läsundervisning).

Pedagogiska metoder som uppstår och har karaktären av att lösa alla problem är något som jag är skeptisk emot. När det gäller leken bör den så långt det är möjligt vara fri och helt klart i linje med vad barnen själva väljer att använda den till för lärande…. Inte i alltför hög grad styras av den vuxnas intention att så snabbt som möjligt få barnen att lära sig det den vuxna vill att barnet skall lära sig. Den vuxna skall vara med, men följa det lärande barnet använder leken till. Jag vänder mig emot hans uttalande om att man skall utnyttja barnens lekfullhet och lust:

Jag är medveten om att det är ett kontroversiellt ämne, men det handlar ju inte om att barn ska sitta i bänkar och böja tyska verb utan att utnyttja de små barnens lekfullhet och lust, säger han. 

Barns lekfullhet och lust skall inte utnyttjas utan stimuleras i linje med vad barnen själva väljer att använda den till. Om personalen tar tillfället i akt att få barnen att lära sig läsa, kommer sannolikt detta sprida sig som en vetskap hos alla barnen och kan då upplevas som något tvingande. - Det är så här vi gör …

Angående själva språkutvecklingen, dvs. när det skrivna ordets innebörd är i överensstämmelse med den förståelse barnet har av ett begrepp eller ett ord vill jag också ta upp. Något som de lär sig genom att använda orden i ett sammanhang. Frågan är om små barn har nått den utvecklingen så att förståelse uppstår eller om det helt enkelt bara blir att de lär sig ord utantill utan att förstå dem. Frågan är om det gynnar utvecklingen om barnet först lär sig ordbilden och sen förståelsen eller om det gynnar utvecklingen om barnet känner igen ordbilden när förståelsen uppnåtts genom det talade ordet i det sammanhang det används i. Det här med att genom leken lära barn läsa i förskolan behöver forskas ordentligt kring innan man genomför det. Men enligt de forskare som uttalar sig i artikeln så är det en god ide att vänta med att lära sig läsa.

Vill ta upp Vygotskijs teori om begreppsbildningen, men det är sent och jag behöver utveckla detta mer ingående.

Jag bytte ställning och tyckte jag såg en katt springa förbi ovanför datorskärmen. Nästa gång jag tittade var det tomt. Jag har ingen katt, men har haft och känner igen en katt som svischar förbi. Men, Ingenting och jag försökte framkalla samma skugga. Men icke. Helt plötsligt såg jag en katt springa in i mitt vardagsrum. Jag reste mig, gick fram till dörren och katten stelnade, rörde sig inte ur fläcken och stirrade rakt i mina ögon. - Vem är du, sa jag och trodde knappt mina ögon. Jag öppnade ytterdörren och sa till katten att gå ut. Men han rörde sig inte. Till slut började han röra sig framåt och sprang snabbt förbi mina ben. Jag följde honom och han smet ut genom balkongdörren. Eftersom han liknade min gamla katt fick jag för ett ögonblick en liten fruktan om att jag såg i syne. Tänkte att jag suttit för länge framför datorn. Speciellt eftersom jag inte såg röken av någon katt ute på balkongen och bor på tredje våningen.

Men det var grannens katt, som kommer över till min balkong genom en liten öppning längst ner. Jag ringde på och frågade: Har du katt? Hon utbrast - Nej, men har han smitit över till dig igen!

… att all kabinpersonal inom SAS upplever arbetsmiljön som dålig. Läs! Men nu är det ju inte så att en del av personalen skall må bra och den andra inte. All personal inom ett företag skall uppleva sin arbetsmiljö som bra … Att vara ung är en sak, medelålders en annan och det bör ett företag också ha i beräkningen eller skall alla över en viss ålder pensioneras eller anses göra något de *klarar av*, t.ex. vara utan mat. Men unga kanske inte alla gånger tänker på att dålig arbetsmiljö under unga år visar sig senare i livet. Men, tyvärr är det nog så.

Läs pressmeddelandet om att regeringen inte längre utser personer till högskolans styrelser som har politiska uppdrag om de inte själva vill ha dem. På så sätt minskar politikernas inflytande. Bra eller dåligt? Det beror på vilka frågor politikerna behåller att besluta om.

är det osedvanligt många som tycker till och är därmed värderande gällande vad som är en bra utbildning och vem som är en bra lärare. Min undran är om utbildningspolitiken skall grunda sig på politikernas personliga åsikter? Jag läste följande i en folkpartistisk blogg med rubriken Bra att Lärarhögskolan läggs ner:

Nu kan de kvasivetenskapliga bollhavet bli en kvalificerad akademisk utbildning.

En akademisk utbildning har till uppgift att få studenterna att inse att något som strider mot ens personliga värdering, omdöme eller tyckande, inte behöver vara kvasivetenskap, utan helt enkelt bara ett annat sätt att se på saken, en annan i det här fallet annan pedagogisk inriktning. Inom en akademisk utbildning är det viktigt för studenterna att inse att de får ha kvar sina personliga åsikter, men inse att det är att tycka dom gör, inte att deras personliga åsikt står för en sanning som går att generalisera. Därför skall värderande inslag i examinationer mm. motverkas.

Bloggarens kommentar innehåller enligt min mening en motsättning….

En lärarstudent skrev i en annan blogg att lärarutbildningen inte skall bli mer akademisk utan mer praktisk.

Min uppfattning är att lärarutbildningen skall bygga på vetenskaplig grund och att studenterna i allt vad de företar sig har en vetenskaplig hållning. Därmed är min uppfattning i linje med högskolans syfte. Min personliga åsikt är att man blir en bra lärare om man i sitt yrke har ett vetenskapligt förhållningssätt och att alltid i relationer med andra försöka hålla sina egna uppfattningar om något under kontroll. Därmed inte sagt att alla andra som tycker något annat har fel. Vi har helt enkelt bara olika värderingar om vad som är en bra lärare. Därför utgår jag istället alltid ifrån frågorna - Vad innebär det att vara lärare i dagens svenska skola och Vad säger läroplanen? För att på så sätt i största möjliga mån motverka att min personliga åsikt vad som är en bra lärare blir styrande.

Jag ser fram emot sammanslagningen mellan LHS och SU, men eftersom jag som lärarutbildare är en del av verksamheten och än så länge känner en stor osäkerhet om hur det kommer bli, vill jag endast säga följande:

SU behöver LHS lika mycket som LHS behöver SU när det gäller organiseringen av lärarutbildning. Det är inte så att SU sitter inne med all kompetens om den. Leijonborg menar ju att det är främst forskningsanknytningen som är vinsten. Vi tar med oss en hel del in i SU och jag hoppas att vi kan dela med oss. Vi kommer samarbeta med den SU-personal som snart kommer bli våra kollegor och det ser jag fram emot. Den syn som t.ex. den pedagogiska institutionen på universitetet har på pedagogik är värd att ta tillvara. Dvs. en mer vidgad syn än enbart med inriktning på skolan som LHS kanske har präglats av, även om detta avsevärt har förändrats under de senaste tio åren. Men även det omvända gäller.

Den här sammanslagningen ser jag som fruktbar för både högskolan och universitet. Men än är det osäkert hur det kommer bli, så jag släpper frågan just nu. Lars Leijonborgs besked är ju:

Jag ska inom kort tillsätta en utredare för lärarutbildningen som ska utreda hur utbildningen ska förändras, säger Lars Leijonborg.

Detta kommer få konsekvenser för båda lärosätena…. 

Alexandra Ehring, ordförande i Lärarhögskolans studentkår, är rejält bekymrad över den kommande flyttkarusellen. I nuläget kan hon inte förstå hur kvaliteten på utbildningen ska kunna bli bättre.

- Vi har inte sett några exempel på kvalitetshöjande förslag ens inom forskarutbildningen. Och ännu mindre när det gäller grundutbildningen, suckar hon.

Vi får se hur det blir!

Kabinpersonalen har visat att de behövs. och strejken fortsätter även idag. En paus görs i förhandlingarna. För OM, de nu endast är där för att servera kaffe som vissa tror så skulle ju planen kunna lyfta ändå och passagerarna få ta med sig kaffe själva från serveringen på Arlanda eller någon annan destination.

Arbetsmiljö- och arbetstidslagen gäller alla, oavsett lön eller yrke och såvitt jag vet har den inte ändrats. Innebörden i den att man har rätt till fem minuter rast varje timme eller en kvart under tre timmar eller 30 minuter efter fem timmars arbete. Det är ju därför vi har kafferaster. Det är inget som arbetsgivaren ger oss, utan baseras helt enkelt på en lag som denna måste följa. På pappret står det att kabinpersonalen har lunch 1,5 timme, men det är från att fasten-seat-belt har slocknat tills de skall lyfta igen. Det säger sig själv att det inte blir mycket tid kvar.

Oavsett vad man tycker om SASs kabinpersonal, att de tjänar så mycket att de får stå ut eller att de inte är speciellt artiga och trevliga eller att de kan byta jobb och de inte accepterar att få knipa och inte få äta, eller att de är för gamla …. så gäller lagen. Jag skrev igår att SAS personal alltid behandlat mig väl då jag arbetat med att komma över en svår flygrädsla. Men raderade det, då jag tänkte att mina erfarenheter inte har någon betydelse i sammanhanget. Även dem jag ev skulle ogilla anser jag skall ha samma rättigheter. En bloggare talade om Maslow och även om han inte direkt tillhör min favoritteoretiker, så ligger det något i att om inte basbehoven blir tillfredsställda fungerar ingenting på den behovstrappa hans teori bygger på.

Inom arbetsmiljölagen står:

2 § 

Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt ska därvid vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall skall ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs. […]

2a §

Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö.  […]

Det är väl uppenbart att kabinpersonalen på SAS inte mår bra och då blir arbetsmiljön dålig. En god arbetsmiljö måste basera sig på personalens upplevelse av denna miljö. Det är då arbetsgivarens skyldighet att vidtaga alla åtgärder… Delar i arbetsmiljölagen kan avtalas bort, men inte, som jag uppfattar den, att det orsakar ohälsa hos personalen.
Inom ramarna för arbetstidslagen står det om raster:

Med rast menas ett längre avbrott i den dagliga arbetstiden, t.ex. en lunchrast. Under rasten får arbetstagaren fritt förfoga över sin tid och kan lämna arbetsstället. Rasten räknas inte som arbetstid. Arbetstagaren ska ha en rast senast efter fem timmars arbete. Lagen anger dock inte hur lång rasten ska vara men allmänt kan sägas att om det bara finns en rast under arbetstdagen bör den inte understiga 30 minuter. 

Om det är nödvändigt får raster bytas ut mot så kallade måltidsuppehåll vid arbetsplatsen. Arbetstagaren blir då kvar på arbetsplatsen och äter där. Det är med hänsyn till arbetsförhållandena, sjukdomsfall eller andra händelser som arbetsgivaren inte har kunnat förutse, som detta kan vara nödvändigt. Sådana måltidsuppehåll räknas då som arbetad tid.

Utöver rasterna ska arbetstagaren kunna göra kortare avbrott från arbetet, pauser. Under en paus får arbetstagaren inte lämna arbetsstället och pausen räknas som arbetstid. Lagen anger inte hur många eller långa pauserna ska vara utan ger ett allmänt uttryck för att det är tillåtet att koppla av från arbetet då och då, i den mån det är möjligt.

Den rast som kabinpersonalen får kan de inte fritt förfoga över, eftersom de måste avsluta flygning och påbörja ny. Så vad vi än tycker om den personal som nu strejkar, så är det lagarna vi skall tolka. Dem kan vi tolka på olika sätt, men vissa delar kan vi knappast tolka bort … ??? I så fall skulle ingen av oss kunna ha rätt att få vila, äta och gå på toa, om vi inte jobbar på ett företag som går bra. Och om allt kan avtalas bort, eller tolkas bort, så är frågan varför det överhuvudtaget finns en arbetsmiljö och en arbetstidslag.

Lärare skall ha bättre betalt. I SvD står det att det börjar pyra i lärarfacken. Även om jag förhållandevis tjänar bra, trots att jag ligger liite under medianen, så kan jag inte förstå att läkare tjänare uppemot 20 000 kronor mer i månaden än vad jag gör, trots att de inte är forskare. Jag har inom min eget område högre utbildning än vad läkare har inom sitt område - De är doktorer för att de blivit läkare. Jag är doktor för att jag doktorerat. … Jag klagar inte på min lön, men om man börjar jämföra blir det uppenbart. Jag skulle inte strejka för högre lön! Men att jämföra med läkare är alltid vanskligt då det är ett högstatusyrke och lektor inom lärarutbildningen inte. Därför kan vi jämföra med andra yrken som är medlemmar i SACO som tjänar mycket mycket mer.

Men lärare i ungdomsskolan tjänar katastrofalt dåligt … med tanke på hur lång deras utbildning är. Allt detta skall jämföras med andra yrken som t.ex. jurister, tekniker m.fl. Det skulle inte bli så mycket med något yrke om det inte funnits lärare … Ändå är det på snudd ett låglöneyrke …

Nej, inte skall lärarna ha mer därför att andra grupper ha fått mer, som exempelvis Metta Fjelkner har som argument utan för att deras arbete är så viktigt att de är värda det. 

___________________

När jag läser vad en del anser på debatten om lärarlöner mm. så inser jag än mer att det bara är lärare eller de som lever nära en lärare, som förstår hur det är att vara lärare. Vi har kanske inte så mycket real undervisningstid på universitet och högskola, men vad gör vi under den övriga tiden?

Även om strejker alltid drabbar tredje man, kan man inte säga annat än att den är berättigad. Läs här

Att få tid att ta en paus, vila, äta och gå på toa är rättmätiga krav och att som jag läste på ett ställe få arbeta i tio timmar med ett uppehåll på marken i 50 minuter då all tid går åt till att iordningsställa resan tillbaka strider mot alla rättigheter. Vi som kan bestämma det här själva eller har tid för lunch och kafferaster kanske inte förstår hur det är att inte kunna eller också gör vi det. Jag jobbar ibland 9 timmar med två 10-minuters pausar och känner mig väldigt trött när jag åker hem. Ändå har inte jag samma ansträngande jobb som dom.

Det är inte 5000 kr i månaden de kräver, utan bara få det dom har rätt till, lite fler och längre raster … En strejk med krav man inte trodde skulle kunna bryta ut år 2007. SAS, skärp er!

Förutom frågan om personalens välmående uppstår frågan om:

När blir det en säkerhetsfråga om kabinpersonalen inte får vila?

—————

En resande säger följande:

Att vara kabinpersonal är som vilket kaféjobb som helst, de serverar kaffe och talar om säkerhetsreglerna. Jag tycker det har gått över styr, säger hon.

Lite mer ansvar än så har de! 

Läs även följande:

Hungrig personal … 

Vi äter en frukt … 

När jag skrev inlägget (se här) om de argument Lars Leijonborg har om att utländska studenter skall betala avgift för undervisningen i Sverige räknade jag inte med ca 400 unika besök och 700 hits och att jag skulle få så många kommentarer. Jag tror bara mitt inlägg om Anitra Steen som genererade nästan sammanlagt 700 unika besök kan slå detta. (Intressant att se vilken typ av inlägg som genererar många besök och det är aldrig dem man tror). Genomsnittet i min blogg per dag ligger väl kring 125 unika besök och kommentarerna är lätträknade. Man kan säga att jag blev lite tagen på sängen. Inte minst för att mitt inlägg egentligen handlade om Lars Leijonborgs argument. Ingen verkade förvåna sig över min oförståelse heller. Artikeln genererade inga fler blogginlägg heller utom ett som kommit till idag. Intresset var/är alltså stort.

Vad jag mer blev förvånad över var den uppfattning de flesta som kommenterade hade. Till slut fick jag två positiva kommentarer. Vad alla andra anser vet jag inte. Det verkar ändå som om de som kommenterade utgår från att om man får något skall man ge något tillbaka, dvs. att det krävs en motprestation och det här ligger väl lite i tiden. Medan jag och några till mer ser till ett annat värde som inte kan räknas i pengar. Och att den summa det egentligen handlar om, eftersom det endast är studenter utanför EU, har vi råd med.

Jag har dock ingen upplevelse av att folk är ogenerösa. Snarare att det verkar handla om en speciell rättviseuppfattning. Det är helt enkelt inte rättvist att utländska studenter får komma hit och inte behöva betala någon avgift för den utbildning som svenska skattebetalare står för. Trots att de utländska studenterna inte blir försörjda utan får uppehållstillstånd om de kan garantera att de har 7300 kronor i månaden att klara sig på.

En person ansåg att även svenska studenter skall betala avgift för högskolestudier. 

Jag kan förstå och tycka att andra kommentarer är rimliga, men att högskola och universitet skall avgiftsbeläggas förhåller jag mig helt främmande inför. Konsekvenserna skulle bli katastrofala på många plan. Vårt samhällsliv bygger till stor del på att många är högskoleutbildade. Vi har också lånesystem som fordrar säkerhet eller fast anställning, vilket skulle innebära att de flesta ungdomar inte skulle få möjlighet att utbilda sig för att få ett jobb. Stor arbetslöshet skulle bli en konsekvens bland lärare eftersom många skulle stängas ute. Den allmänna kunskapsnivån skulle sjunka … Endast ett fåtal skulle få höjd kunskapsnivå - de som kan betala ur egen ficka eller genom lån. Jag har svårt att se några som helst möjligheter att förändra vårt utbildningssystem. Vissa delar i ett samhälle bör alla vara med om att betala. Kanske en del skulle invända och säga varför de skall betala för andras högskoleutbildning. Jag betalar för barnomsorg, barnavård mm. trots att jag inte har några barn. För mig är det en självklarhet. Det finns mycket vi betalar för som vi kanske inte har direkt nytta av. Men skall vi låta bli att betala polisens verksamhet för att vi aldrig behöver deras direkta hjälp. Detta att de finns är tillräckligt skäl och det tror jag många förstår. Att betala för att vissa lägger ner mellan 5-10 år på en utbildning med höga studieskulder finns det också skäl att göra även om man inte själv kan tänka sig att göra det. Vad vore vi utan högutbildade i ett samhälle - läkare, lärare, poliser, tandläkare, jurister, domare, tekniker m.fl.

Orimligt skattetryck är inte av godo, men att gemensamt bidra är något värdefullt som vi alla borde värdesätta mer än vi kanske gör. De flesta av oss är så vana vid det här systemet att vi kanske inte ens kan förstå hur samhället skulle se ut om vi inte skulle betala mer än kanske 10% i skatt och betala allt själva. Utbildning är ett av de viktigaste områdena i ett samhälle och det är verkligen värt att satsa på.

Jag har insett att jag helt enkelt inte klarar av att förstå hur Leijonborg tänker och att jag bara slösar bort en massa tid på att försöka. Läs här! Gällande frågan om att ta betalt av utländska studenter motiverar han detta på följande sätt

Lars Leijonborg säger dock att ett av argumenten för att ta betalt är att det händer att utländska studenter anmäler sig till svenska lärosäten, men aldrig dyker upp. Det problemet skulle motverkas med avgifter.

–Det sägs även att de bästa studenterna i världen är beredda att betala för sina studier. Avgiften ses som en kvalitetsstämpel och därför finns det en risk att vi inte får hit de bästa om vi inte inför avgifter, säger Lars Leijonborg.

Eftersom jag inte förstår hur han har möjlighet att tänka så här år 2007, vet jag inte heller vad jag skall svara på dessa argument. Man kan inte bli en av de bästa om man inte har en tjock plånbok? Man kan vara beredd att betala 80 000 kronor, men om man inte har dem …  Alla andra skall straffas med avgifter för att några få inte dyker upp?
….

Se nästa inlägg 

…. 

… lika ointressanta som skvallertidningarna. Då talar jag inte om kända personer som bloggar utan om kändisar. Det står om att fler och fler kändisar bloggar av i SvD. Därför anser jag inte att det är kändisbloggarna som skall bestämma hur bloggosfären skall se ut. De bloggar som är intressanta är dem som den vanliga människan skriver, vare sig det handlar om en jobbig livssituation eller om ett helt vanligt vardagsliv. Hur folk tänker om olika saker är för mig intressant och debatter som uppstår i en blogg är ovärderliga i det hänseendet. Äntligen får man läsa om vanliga liv, oredigerat. Så ser jag på saken …

Därför känns Elza Dunkels ord som en befrielse

Elza Dunkels, som forskar kring nätanvändning, tycker också att debatten har halkat snett. Hon fördömer nätmobbningen, men menar att diskussionen om ett framtida förbud mot anonyma inlägg på internet leder i fel riktning.

- Det är en överklassdiskussion, säger hon. Den kan man ha om man befinner sig i den övre delen av maktstrukturen. Nätet är en arena som tidigare inte har funnits för marginaliserade grupper.Man kanske lätt glömmer bort det när man ser de få som missbrukar friheten.

- Vi har äntligen hittat en teknisk förlängning av oss själva som ger fler möjlighet att uttrycka sig. Barn som blir misshandlade i hemmet, iranska kvinnor som kan beskriva sin situation. Det är ohyggligt viktigt att vi värnar om det demokratiska verktyget, säger Elza Dunkels.

Låt bloggosfären vara till för den som inte har andra medier att nå ut genom. En bloggosfär som inte refuserar bloggar därför att någon anser att dessa inte är litterära nog. De som nu *bloggar av* är de som själva går hårt ut mot andra. Så ser inte den övervägande delen av bloggandet ut. Förbud mot anonymitet på grund av att vissa kändisar demonstrativt går ut med att de nu skall sluta blogga på grund av hatkommentarer och mail behövs inte. Verktyg att komma tillrätta med detta finns redan. De flesta bloggar anonymt. För en del är anonymiteten ett behövligt andningshål. Kanske skillnaden mellan ett sorgligt och ett lyckligt liv.

Materialismen räcker inte, menar Christina Docatare i en artikel i SvD idag. Vi lever i ett materialistiskt samhälle där den andliga nöden är stor. Hon avslutar sin artikel med orden: Men var är våra andliga ledare som kan visa oss vägen? Idag på Nyhetsmorgon handlade det bl.a. om vårt ökade behov av coacher.

Det som slår mig är varför vi inte kan vara våra egna andliga ledare.  Varför förutsätts det att den vanliga s.k. lilla människan inte själv kan finna ro utan att ha något att tro på utanför sig själv. Jag tror inte vi behöver en ledare inom alla områden i livet. Kan det inte räcka med att vi sätter oss ner och kommer fram till vilket liv vi själva vill leva och mår bra av (även om detta inte är så enkelt i dagens konsumtionssamhälle). Och inte sker det snabbt heller. Att genomgå en bildningsprocess är ett sätt. Om man lär sig mer om Nuet, men även om Historien, om dem som var före oss - kanske vi når en större förståelse för och över varför vi lever som vi gör.

Att lägga sitt liv i andras händer så tillvida att de skall leda oss fram till det rätta, är nog det som har bidragit till den värsta olyckan för arten människan. Om vi lägger våra liv i våra egna händer kan vi tillsammans skapa ett liv vi trivs med. Så Bort med övertron på att en ledare kan leda oss rätt. Låt oss tro på oss själva istället! Läsa verk av andra tänkare, men dra våra egna slutsatser …

När jag upptäckte att kunskap inte oreflekterat skall tas emot, utan skapas inom en själv, kändes allt rätt. 

… hos politikerna oavsett partifärg. Nu klagar föräldrarna över fritidshemsverksamheten. Läs här! Det var den borgerliga regeringen som halverade personalen på Fritidshemmen i början av 90-talet och införde anställningsstopp, men ingenting har gjorts sen dess för att öka antalet anställda sen socialdemokraterna kom i regeringsställning. Sen 1991 - det är sexton år sen. Okunskapen gäller säkerligen fritidshemspersonalens uppgifter och utbildning. Fritidspedagogerna är ju pedagogiskt utbildade av en speciell anledning … De var då utbildade speciellt mot lärande under fritiden? I dagens utbildning läser de tillsammans med övriga lärare ett s.k. grundblock. Innan halveringen var det fem vuxna på 30 barn, sen blev det två-tre vuxna, oftast två på 30 barn. Kanske man jämför med en vanlig skolklass och drar den felaktiga slutsatsen att om det Går bra för två lärare att ha så många barn, ja då går det även i en fritidshemsverksamhet. Men nu är det inte så att barnen i fritidshemsverksamheten befinner sig samlade på samma sätt. Det behövs aktivering på ett annat sätt, omsorg och översikt. Man kan t.ex. inte släppa iväg barnen ensamma någonstans. Jag undrar hur de numera fixar badhusbesök och utflykter om man bara är två personal. Samlingar som skall vara en tid för lugn och ro med trettio barn måste vara totalt omöjligt att åstadkomma. Jag har t.o.m hört att personalen fått ha 40 barn under en samling. Jag tror det är okunskap, för inte kan väl politikerna låta fritidshemsverksamheten endast vara en förvaring av barnen och vara fullt medvetna om det. Hur kunde socialdemokraterna som en gång satte till stora resurser till denna verksamhet underlåta att göra någonting åt saken när de återfick regeringsmakten?

Ett fel fritidshemmen gjorde, som jag har hört, är att de sänkte sina mål. Därför att de ändå insåg att de inte längre kunde uppfylla dem. Vad de då gjorde var att få politikerna att tro att de trots besparingarna kunde uppfylla målen. Jag har dock inte belägg för att det så gick till över hela linjen. Vad som mer hände under åren 1991-1992 var att barnskötare utan pedagogisk utbildning blev anställda som fritidspedagoger, medan de som var fullt utbildade fick gå när halveringen av personalen skedde. Detta på grund av LAS. Det har också betydelse för en pedagogisk verksamhet där behörighet inte är ett krav.

Okunskap hos dem tillsätter medlen och anpassning av dem som jobbar inom verksamheten är något som verkligen kan sänka kvaliteten inom den.

… för att hon blev kär i fel kille… läs här

Det dokumenterades med mobiltelefoner. Nio män stenade henne till döds, polisen stod och tittade på och ingrep inte. Det är så förfärligt att jag saknar ord ..

Nu har alla fått vind i seglen. Bötesbeloppen skall höjas från 800 kr till 1200 kr för dem som plankar på t-banan. Se här
Oppositionen anser att 800 kr räcker för plankarna eftersom de redan nu tillhör den grupp som har svårt att betala. Men skall man inte betala då? Jo, självklart. Men återigen handlar det om piska istället för morot… högre priser gör det svårare för många att åka. Många frestas att planka. Sänker man priserna är det fler som kan betala och svinnet blir mindre. Så brukar det fungera …

Jag var tretton år gammal och besökte en fritidsgård inne på Östermalmstorg ganska ofta. En kväll när jag skulle åka hem upptäckte jag att det fattades tio öre, tror biljetten kostade 1.80 kr och jag hade 1.70 kr. Klockan var nio på kvällen. Jag frågade om jag fick åka ändå. Det gick inte alls. Jag ställde mig och frågade folk som gick förbi. Nej, det var kalla handen. Det slutade med att jag fick gå hem - i två mil. En trettonåring som gick genom Gamla stan och längs med Nynäsvägen och genom Enskede och Tallkrogen på folktomma gator.

Det saknades 10 öre…

Vad vill jag säga med den här korta berättelsen? Jo, att hårda tag skapar omänsklighet. För det måste väl alla hålla med om att det var omänskligt att inte ge en trettonåring en biljett för att det saknades 10 öre. Kanske därför som jag själv lägger till om någon bredvid mig i kön saknar en krona. Kanske därför jag fortfarande efter fyrtio år kommer ihåg det. Vad som helst hade kunna hänt mig under den tvåmil långa vandringen. Men var det någon som brydde sig? Nej, för det var reglerna de brydde sig om. Om jag ens övervägde att planka, nej, det vågade jag inte! Var jag rädd när jag gick hem - ja, jag var rädd. Men räddare för att åka fast i spärren!

Är det detta samhälle vi vill ha igen? 

Bara en katt kan må så gott

Eller? 

I Danmark vill Kjärsgaard för Danske folkeparti införa förbud mot muslimska sjalar. Det har heller ingen betydelse om sjalen täcker håret eller ansiktet. Kristna kors och judekalotter går bra. Men förslaget har väckt kritik. Bl.a.

Politikern Naser Khader, som har bildat ett nytt parti i akt och mening att motverka Dansk folkepartis inflytande, gillar inte heller sjalarna - men han vill inte se något förbud. Det är vars och ens demokratiska rättighet att välja klädsel, anser han.

Jag håller fullständigt med Naser Khader om den saken… 

Visst, jag håller med om nedskräpningen självklart skall vi inte skräpa ner. Men varför skall allt lösas genom straff. Det verkar som om arten människan inte har någon annan lösning än STRAFFET för att komma tillrätta med det som hon inte kan tolerera. Nu menar jag inte att vi skall tolerera nedskräpning eller andra mycket värre saker. Men under den sista tiden så har ropen efter straff, straff, straff börja skalla gällande praktiskt taget allt. Om vi lägger skräp i fel container skall vi bötfällas, om vi slänger skräp på marken, om vi inte når upp till de krav som ställs, om vi inte gör som regeringen säger åt oss om vi blir arbetslösa, om eleverna på skolan vägrar att lämna ifrån sig mobilen, inte är tysta, inte lyder mm. Allt är föremål för lösningen STRAFF. Och det är det jag vänder mig emot och är trött på. Inte att man gör något åt saker och ting….

Straff är inte någon effektiv metod …bara kortsiktigt.

Istället skall man premiera dem som håller rent, dom som visar framåtanda mm. Inte för att detta sätt är att föredra heller, men det är bra mycket mer positivt.

Stimulans tror jag på. Det skall vara roligt att leva, att arbeta och att verka för en bra tillvaro. Inte straffas till att leva en tillvaro andra har bestämt att man skall leva. Jag tror på att människor med rätt stimulans kommer fram till ungefär liknande saker - att vi alla vill leva i en stad som inte är nerskräpad. Men om man straffar folk, ja då kommer många på pin kiv, av trots eller genom motstånd göra tvärtom.

STRAFF har blivit inne numera … 

E-brevet, e-posten har kommit för att stanna. Under strecket tar upp det personliga brevets död här

Man skulle kunna tro att e-posten, som sekundsnabbt skickar ett meddelande runt jorden utan porto, innebär döden för brevet. Och det gör den. Men den framburna posten är större än någonsin och tillbaka där den började: som förmedlare av ekonomiska, organisatoriska och juridiska spörsmål.

Läs gärna artikeln själva. Jag kommer här att fundera lite över e-postens för- och nackdelar. Och kanske saknaden efter att få ett handskrivet brev. 

Borta är tiden av väntan bredvid brevinkastet på brevbäraren. När jag var utomlands för ett antal år sen under en längre tid ville jag att den man som satt hemma och väntade på mig skulle skriva brev - att vi skulle skriva brev istället för att e-posta. Han insåg först inte värdet i det, och kanske han inte gjorde det, men ändå gjorde mig till viljes.. genom att sända mig några brev. För fler blev det inte. Det tog så lång tid - ännu längre tog det med express. Det andra brevet tog tio dagar för mig att få. Och även om det inom Sverige inte tar så lång tid, tog det i allafall några dagar från det man skrev brevet tills det nådde mottagaren.

E-posten har sina fördelar men också sina nackdelar. Tänk så enkelt det är att skriva ett brev och därefter klicka på sänd så är det framme nästan i samma ögonblick. Nackdelen är att en del e-postbrev aldrig skulle ha skickats om sändaren fått tid att ändra sig på väg till brevlådan. Vem har inte stått framför brevlådan och tvekat för att sen stoppa ner brevet i fickan och gå hem igen. Jag har gjort det några gånger i allafall. En del brev har inte ens lämnat min bostad. E-posten är farlig på det sättet… det finns ingen tid för ånger. SMS har samma effekt - lätt att skriva, snabba att sända … ingen tid för ånger. När man klickat finns ingen återvändo.

Fördelarna är många fler. Allt går snabbare. Frågan om man har en fax hemma får man inte längre. - Jag sänder över doumentet med mail, hör man i örat och pling… Man kan sitta i telefonen och verkligen se hur fort det går … pling. Ok, man kommer inte undan. Man är helt enkelt tvungen att öppna dokumentet. Men för övrigt är det en funktion som spar oerhörd mycken tid för oss alla.

Men, visst saknar jag BREVET … det där handskrivna i vilket man kan se sändarens personlighet ge avtryck i snirklar, streck och punkter. Jag saknar att skriva brevet. Och den saknaden får mig att mer än gärna sända vykort när jag är utomlands. För även om man kan sända vykort via Internet är det ju inte korten av den plats man befinner sig på man sänder. Och finns det något mer njutbart än att gå och plocka ihop en bunt vykort i en tidningskiosk, ta med sig något att äta till en park och sätta sig och skriva på ett vykort om vad man gör just i detta ögonblick. Ett vykort som ibland kommer hem senare än man själv. Men vad gör det!

Jag bad en kollega en gång att sända ett vykort från Athen när han var där. Ett vykort som suttit ihop med andra vid en tidningskiosk, blivit impregnerade med stadens dofter kom sen in genom mitt brevinkast. Ett vykort han plockat ner, betalat och satt sig att skriva för att sen sända iväg. Ett vykort massor av människor gått förbi, kanske tagit i före honom, tittat på och ställt tillbaka. Däri finns ett annat värde än ett brev som kommer genom ett … pling. För det är ju också fantastiskt - att direkt kunna tala med någon som befinner sig hundratals mil ifrån. Inget krångel, inget knaster och framförallt ingen större kostnad.

Jag älskar att sända vykort, men får nästan aldrig några själv!
Men det gör inte så mycket. Tanken på att mottagaren kanske känner som jag är tillräcklig.

Läser på AB att elever har lämnat in samma uppsats till flera lärare och att en kille lämnade in sin systers uppsats och fick G på den när hon fått MVG två år tidigare. I forumet i anslutning till artikeln kan man läsa att många råkat ut för Orättvisa betyg eller olik bedömning. I ett av inläggen stod det om en kvinna som varit med om att hon fick sänkt betyg beroende av om bedömaren tyckte något var bra eller inte.

Låt mig få säga först av allt. Bedömning och betygssättning är det svåraste man har att arbeta med som lärare.  Det andra jag vill säga är att betyg aldrig är något annat än subjektiv bedömning och kan heller aldrig bli något annat, inte ens om vi låter studenterna kryssa och sen lägga en rättningsmall ovanpå. Det är människor som läser och bedömer, inte maskiner. Det är även människor som bestämmer vilka svaren skall bli och eller vad som är kunskap. För det tredje vill jag säga att därmed inte sagt att vi inte kan hitta några slags riktlinjer som vi kan följa. Men av erfarenhet vet jag att trots gemensamma riktlinjer så tolkar vi dem ändå olika. För det fjärde måste man alltid bedöma en uppsats, en examinationsuppgift efter dess egna förutsättningar. Vad som är ok i ett sammanhang är det inte i ett annat. Ingenting är identiskt lika. Även om vi är ense om riktlinjer, t.o.m. om tolkningen av dem så kan det ändå bli olika bedömningar av en specifik text.

Jag vill också säga att en bedömning inte skall utgå från bedömarens värdering av hur något skall tolkas, ställas upp och resoneras kring. Det som gäller är om det som skrivs belägges och verkar rimligt i sammanhanget. Sen har det ingen betydelse vad jag som bedömer anser personligen om saken. Inom läraryrket finns olika värderingar, eftersom det finns en rad olika pedagogiska inriktningar och metoder. Om någon student ansluter sig till Skinner eller till något annan pedagog, kunskapsteoretiker eller företrädare är ju inte min sak att bedöma riktigheten i, utan hur studenten behandlar dennes teori i ett sammanhang.

Vi har ständigt diskussioner och delade meningar om bedömningar. Och så skall det nog vara. Det är bara då vi kan finna en acceptabel överensstämmelse. Vi låter andra bedöma våra egna studenters arbeten. Med detta finns både för- och nackdelar. Det är texter vi bedömer, inte studenter. Men självklart förstår vi en tanke bättre och kan godkänna den, om vi känner studenten väl än när vi inte vet vem som har skrivit den. Då är det viktigare att deras tankar kommer fram i texten än annars. Men, ju vanare man är att läsa texter av olika slag under många år, desto lättare har man att distansera sig och se en text för vad den är - en text.

Men, det finns inga rättvisa betyg som sätts av en person som kan förhålla sig objektiv. Jag tror att den föreställningen får många att tro att betygen är orättvisare än vad de egentligen är. Vi lärare går efter betygskriterierna, inte om vi anser en text vara bra eller inte. Hur många gånger vill jag inte godkänna, men inte kunna … därför att texten är bra och jag kan se att det ligger ett oerhört gediget arbete bakom. Men om texten inte når upp till kriterierna, ja då måste jag underkänna.

Det förekommer att en text kan få U, G och VG beroende av vem som läser den. Då tittar man nog på olika saker. Och det är väl det vi måste komma överens om att inte göra. En förklaring till olika betyg, speciellt om det gått några år från den första bedömningen som i det aktuella fallet, kan vara att kraven ökat … men så är det inte alltid.

Åklagare kommer titta på Carl Bildts blogg, då den inte lyder under JK.
(uppdaterat och reviderat inlägg) 

Jag var själv med i diskussionerna under den tidpunkt då de nu välkända kommentarerna till Ida lades och tog illa vid mig av att de sen inte togs bort. Jag förstår inte att Carl Bildt inte tog dem på allvar och tog bort dem på en gång. Den 1 april skrev jag en kommentar om att man ÄR ansvarig. I samma veva ordnade han den 3 april så att vi fick logga in istället. Ingen vanlig bloggare skulle ha kunnat ha dem kvar så länge.

Det förvånar mig att kommentarer fortfarande finns kvar, iaf gör det, enligt jinge.se. Har dock letat efter kommentarerna till Ida, men hittar dem inte, men enligt jinge.se så fanns de kvar den 27 april läs här. Drygt fem veckor senare efter att de lagts den 19 mars. Jag besöker Carl Bildts blogg för den är läsvärd för övrigt, men det här drar ner den…. det är oförståeligt, helt enkelt. Det är ju bara att radera …

…………………………….

Efter att ha läst en del andra bloggare och deras förundran över att CB skall kunna vara ansvarig för de kommentarer som skrivs vill jag förmedla hur jag uppfattat det hela. Det är själva raderingen man ansvarar för. Man döms inte för att någon skriver något rasistiskt t.ex. utan för att man låter det stå kvar och inte raderar det eller påtalar att det inte är i sin ordning. Det kan uppfattas som att man sympatiserar med det som skrivs. Och om det är hets mot folkgrupp, ja då … är man skyldig att ta bort det a.s.a.p. Det är ju också ens eget ansvar att ta reda på vad som gäller … som jag förstått saken. Här är ett utdrag ur lagen, som jag tycker är tydlig:

5 § Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk anslagstavla skall den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet, om1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna i 16 kap. 5 § brottsbalken om uppvigling, 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om barnpornografibrott eller 16 kap. 10 b § brottsbalken om olaga våldsskildring,

 se vidare jinge.se

Det kommer sättas upp en hel del röda kors på farliga vägar. Ja, tanken är nog god, men ändå är det tveksamt. Det kanske inte är när man är på väg som man skall bli påmind utan snarare, tidigare åtgärder som får försiktigheten att sitta i ryggmärgen innan man ger sig ut på vägarna. Folk kan bli arga, irriterade, tycka det förstör humöret eller bli nedstämda och därmed skapa nya olyckor om de kör förbi platser där de påminns om döden? Och det är ju inte påminnelsen om döden på det sättet som är effektivt. På E4:an mellan Stockholm och Södertälje står det trafikfarlig väg på en stor skylt. Det tror jag är mer effektivt. Då är det ren information. Det andra appellerar till folks känsloliv och det passar illa ihop med bilkörning. Varför inte ha trailers i TV. Kör försiktigt på vägarna … Men röda kors, nja det är tveksamt..

Ja det kan man väl kalla Reinfeldts och Bush möte vilket får den ena att använda uttrycket jovialiskt och den andra stark ledare om Reinfeldt. Att han skulle vara en stor ledare har jag inte sett något av. Han syns ju nästan aldrig till förresten. Kanske dessa båda män speglade sig i varandra om sin egen syn på sig själva. Något annat än de lätta frågorna togs inte heller upp, dvs. de där lätta som man inte behöver bråka om, eftersom man redan i stort är överens - klimatfrågorna.

Göran Persson blev ju också imponerad av Bush. Vi har väl inte statsministrar för att de skall bli imponerade utan för att de skall åstadkomma något i möten med dessa män i världen som inte drar sig för att starta krig och fastna i dem på grund av sitt eget beroende?

Jag försäkrade statsministern att jag är bekymrad över miljöfrågorna, men också de säkerhetspolitiska problem som det innebär att vara för beroende av olja.

Det vi alla väntade på skedde inte, trots att Bush´ egna ord öppnade dörren för det, även om jag kan hålla med om vikten av den sista meningen (min kursiv)

Överhuvudtaget uttryckte inte Reinfeldt någon svensk kritik mot hur USA agerar, varken på plats i Irak eller exempelvis på Guantánamo-lägret. – Jag tror att det är så man ska försöka föra såna här samtal, säger Fredrik Reinfeldt. Förutsätta att det finns goda intentioner på båda sidor och försöka förstå varandras utgångspunkter.

Vissa kanske anser det vara fegt av Reinfeldt att inte ta upp kritiken, men är det feghet eller uttryck för en värdering. Kanske vår regering har större förståelse för USAs handlande än vad vi känner till. Kanske den har samma intentioner och därför kan förutsätta att de finns fina intentioner. Det är svårt att svara på eftersom det inte framkommer vilka intentioner Reinfeldt menar är fina. Att det finns en vilja att avsluta kriget, att förändra saker och ting eller att intentionerna bakom kriget och Guantámo-lägret kan vara fina. Överhuvudtaget är ju de där små orden fina, bra osv. uttryck för värderingar och säger en hel del om vad sagesmannen också värderar som just det.