En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

En artikel idag tar upp att studier på högskolan som är på heltid egentligen inte är det - ca 40% klarar av studierna på halvtid. De klarar tentorna. En stor del kan jobba samtidigt och slippa ta studielån. Det sägs också att det verkar som om lärarledd undervisning har minskat. Artikeln handlar om studierna vid Stockholms universitet.

När jag själv gick på universitetet i mitten av 90-talet hade jag 4 timmar lärarledd undervisning i veckan. Det var inte någon lärarutbildning. Lärarna hade seminarierna och i övrigt fick vi studera på egen hand. Mycket sällan gjorde vi något i grupp.
Men jag upplevde inte att jag skulle ha hunnit att jobba vid sidan om. Därför att de uppgifter man fick på pedagogiska institutionen krävde mer än att bara plugga till en tenta. Studier kräver också tid till tänkande. Något som man har den övriga tiden till. Ett lärande innebär inte enbart att lära sig fakta och vissa samband mm. Jag läste till exempel mer än jag behövde. Gjorde mer än vad som krävdes. Vem förbjöd oss att göra mer …??? Det är väl ett utmärkt tillfälle till fördjupning och vidareutveckling om man får tid över. Men alla får inte det.

Men om man ser studier som att endast lära in ett visst antal fakta eller vissa sammanhang som man sen redovisar på en tenta, ja, då kanske man anser att högskolan är slapp. Frågan är vad man lär sig om man inte får någon tid att fördjupa sig. Det finns dessutom många studenter som behöver tiden. Eller skall högskolan endast vara för den som vill snabbt ur den för att kunna börja jobba?
Jag är för fler lärarledda lektionstillfällen, men att dessa har minskat beror på att anslagen har minskat. Vi har fått färre klocktimmar för de moment och kurser vi undervisar inom. Det beror också på hur man strukturerar undervisningen. Ett exempel: Timmar för pedagogikhistoria har från 2001 till idag minskat från 6 klocktimmar lärarledd undervisning till en klocktimme. Jag vill ha fler lärarledda lektionstillfällen då vi, studenterna och jag skulle kunna göra så mycket mer när vi träffas. Fler rollspel t.ex. fler fältstudier mm. Fler diskussionstillfällen mm.

Lärare upptäcker oftast vilka som jobbar samtidigt med studierna, både vad gäller engagemanget på lektionerna, om de läst böckerna och hur de skriver sina tentor, hemexaminationer. Många gånger får de komplettera. Men, det är vuxna människor vi talar om. Många har barn och familj. De har ett liv utanför högskolestudierna. Skall inte dessa också få rätten att högskoleutbildas. Är det endast unga människor som viger sitt liv åt studierna som skall ha en chans att klara av en högskole- och/eller universitetsutbildning? Det är inte någon gymnasieskoleutbildning i vilken ett givet kunskapsstoff skall förmedlas.

Man väljer ofta själv som student hur mycket man vill lägga ner på sina studier och hur mycket till annat. Men, det kan aldrig vara fel att välja sitt privata liv också, parallellt med studierna. Många behöver jobba, därför att studiemedlen är för knappa. De är inte mycket högre än när jag erhöll dem för ett stort antal år sen. Dessutom arbetar hjärnan med sådant vi är på väg att lära oss även när vi gör annat.

Högskolan/universitetsutbildning ger de som går där en möjlighet att lära sig en hel del, fördjupa sig, tänka långt bortom rena fakta. Många tar den möjligheten, andra gör det inte. Men efter vilka skall vi utforma högskolan, efter dem som vill bort ifrån den så fort som möjligt eller efter dem som tar tillvara på tiden och verkligen lär sig något mer än det som krävs på en tenta. Den sistnämnda gruppen är som jag ser det och har erfarenhet av den dominerande gruppen.

Eller skall vi börja reglera vad studenterna får och/eller inte göra när de inte är på högskolan. Skall vi införa ett rapporteringssystem i vilket det framgår hur de har fyllt sin tid? Vart är vi i så fall på väg? Eller skall vi öka på innehållet för heltid så att den största delen av studenter som nu behöver tiden inte längre klarar av studierna?

Viktiga frågor!?

Έχετε μια καλή ζωή!