Det är inne att känna sig kränkt, så mycket att ordet börjar förlora betydelse och skymmer sikten för de människor som verkligen blir kränkta. Om man som humanist? blir kränkt av att det finns en bibel på hotellrummet, funderar jag åtminstonde på det märkliga i att en humanist känner sig kränkt över att låta andras tro få ta plats. Jag kan ju känna mig kränkt av att det finns reklamTV på rummet. Eller kränkt över att det finns möjlighet att hyra porrkanaler eller att jag som rökare får sämsta rummet trots att jag betalar lika mycket eller att jag som ensamresande får det sämsta läget, trots att jag får betala mer. Ingetdera blir jag kränkt över, men vissa saker är värda att se över, t.ex. att många enkelrum har det sämsta läget.
Jag tror att det handlar om vem som skall ha makten över det offentliga rummet när man menar sig känna sig kränkt över att det finns en Bibel i en skrivbordslåda på ett hotellrum. Sen kan man fråga sig hur offentligt ett hotellrum är när man väl har hyrt det. Men det är väl som när man sitter på en restaurang och betalar för den mat man blir serverad. Det offentliga rummet är det rum vi syns och även ser andra och då är det viktigt att man klarar av att vistas i det utan att känna sig kränkt. Men kan vi inte föra den här debatten på annat sätt än att debattera med kränktheten som sköldmärke. För som jag upplever det hela är att man genom känslomässighet försöker få makten över det offentliga rummet. Och snart kommer vi väl säga - Alla känner sig kränkta, utom jag, för jag känner mig mest kränkt. Det verkar som om det har blivit en tävling om vem som känner sig mest kränkt. Frågan är hur många vanliga dödliga överhuvudtaget bryr sig om att det finns en Bibel i ett hotellrum och de som gör det måste ha svårt att leva i ett samhälle där spåren efter andra ständigt påminner dem om att de inte är ensamma.
För mig är Bibeln på hotellrummet en tradition och kanske så självklar att jag åtminstonde får en känsla av att allt är OK om den finns där. Inte av religiösa skäl utan mer i likhet med att det är en del av rummet. Ungefär som kyrkan är en del av rummet. Finns det någon humanist som känner sig kränkt över våra kyrkor som skulle kunna anses vara ett sätt att påminna folk om att det bör vara kristna, religiösa och att det är fel att vara ateist (vem säger det förresten?). Sverige är av tradition ett protestantiskt land. Levnadsregler och etiska regler utgår från religionen vare sig vi vill det eller inte. Man kan säga att den är en del av vårt kulturarv. Därmed säger jag inte att Bibeln kan hyras i receptionen för den som känner behov av att läsa den. Inte heller säger jag att det bara skall vara den protestantiska tron som skall gälla. Vi har religionsfrihet. Trots det känner sig en hel del människor kränkta över att en moskée byggs i deras bostadsområde.
Kan vi inte föra den här debatten utan att ta in vem som är mest kränkt…. i det offentliga rummet som vi delar med andra.