Varför tar en 9-åring livet av sig
Varför hänger sig en 9-åring på en toalett på fritidshemmet?
Kanske svaret finns i att denna nyhet inte står högst upp och utgör huvudnyheten hela dagen. I DN och SvD finns inte ens nyheten inne. Barn är inte speciellt mycket värda i vårt samhälle, dvs. i meningen vad de känner, tänker och upplever sin tillvaro. Och det speglar sig i att det då och då är någon tar sitt liv på det här sättet. Någon syndabock i det här fallet är svår att hitta för ögonblicket och det kanske inte gör någon nytta heller. Det är väl snarare det samhälle vi lever i som vi bör titta närmare på. Vi spar in på det vuxna inslaget både i förskola, fritidshem och i skola, istället för att lägga alla de resurser som behövs. Det behövs tillräckligt med vuxna i närheten av barn så att det här inte skall hända.
Just nu håller jag i en kurs om barnets utveckling och socialisation. Vi har litteratur som handlar om barnperspektiv och om att tillåta barnets röst komma till uttryck. Kanske vi behöver lyssna mer på vad barn och ungdomar säger än fokusera vad vi själva anser vara bäst för dem.
Det behövs mer kunskap om hur barn upplever sin vardag, men framför allt en större inlevelseförmåga för VAD barnen kan reagera över och uppleva som en katastrof.
Jag fick en direkt smärta i magen när jag läste det. Varför, varför ska en liten 9-åring må så dåligt att han hänger sig?
Comment by cleo — April 14, 2007 @ 2:29 pm
Ja, jag känner också smärta när jag tänker på det… Det är ofattbart….. när folk väljer att ta livet av sig, men en 9-åring. Jag vågar inte ens fullt ut tänka mig in i hur han kan ha känt sig. Ohyggligt!
Comment by Administrator — April 14, 2007 @ 8:23 pm
“Det är väl snarare det samhälle vi lever i som vi bör titta närmare på.”
Är den svenska modellen, där vi lämnar bort våra barn till institutioner redan vid 1 1/2 års ålder, bra för barnen eller för samhället? Enligt min mening är den tillväxt som skedde i Sveriges ekonomi på 60-70-talet roten till det onda. Efterfrågan på arbetskraft ökade, samhället tillhandahöll daghem och kvinnor intalades att det var en frigörelse/rättighet för dem att gå ut i arbetslivet. Frigörelse på vilkas bekostnad? Du skriver vidare att barnen behöver fler vuxna runt omkring sig. Vad tjänar det till, när de ändå inte ser barnen? De som bäst känner barnens behov, föräldrarna, har ju fråntagits dem under den period i livet när de som bäst behöver dem.
Du skriver vidare, att barn inte är speciellt mycket värda i vårt samhälle. Du har helt rätt. Barnen har förpassats till några väl formulerade fraser i avhandlingar, läroplaner och doktrin. Jag menar inte att förringa dina eller andras insatser, ni har inte skapat den värld våra barn behöver växa upp i, men lyssna på vad du skriver “Just nu håller jag i en kurs om barnets utveckling och socialisation. Vi har litteratur som handlar om barnperspektiv och om att tillåta barnets röst komma till uttryck. Kanske vi behöver lyssna mer på vad barn och ungdomar säger än fokusera vad vi själva anser vara bäst för dem.”
Det känns som om du håller på att vakna upp ur en Törnrosasömn och börjar komma till insikt om att barn själva har behov. Vem frågar dem om de vill bli uppfostrade på institution (läs daghem, fritidshem, skola)? Vi skall ju inte glömma att en skola för alla, i sig är en relativt ny företeelse, vilket inte minst sommarlovet visar. Lovet ligger kvar som en påminnelse om att bönderna behövde ha barnen hemma på sommaren för höbärgning och allehanda sysslor som behöver skötas på en bondgård. Vem har sagt att det konsumtionssamhälle vi lever i, med den stress det innebär, är bättre än den gamla tiden när barnen i och för sig fick slita fysiskt, men ändå fick växa upp med sin familj?
Den socialdemokratiska modellen, folkhemmet, där barnen skulle uppfostras av samhället, har nu givit resultat; ett par generationer barn och unga människor som är otrygga, stressade och psykiskt vilsna. Jag är inte förvånad över att en liten 9-årig pojke väljer att ta sitt liv i dagens Sverige. Mitt hjärta gråter över vad denna lilla pojke har fått genomlida innan han tar ett sådant beslut.
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 9:34 am
“Det är väl snarare det samhälle vi lever i som vi bör titta närmare på.”
Den socialdemokratiska modellen, folkhemmet, där barnen skulle uppfostras av samhället, har nu givit resultat; ett par generationer barn och unga människor som är otrygga, stressade och psykiskt vilsna. Jag är inte förvånad över att en liten 9-årig pojke väljer att ta sitt liv i dagens Sverige. Mitt hjärta gråter över vad denna lilla pojke fick genomlida innan han tog ett sådant beslut. Du skriver att barn inte är speciellt mycket värda i vårt samhälle. Du har helt rätt. Barnen har förpassats till några väl formulerade fraser i avhandlingar, läroplaner och doktrin.
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 10:09 am
Jag vet inte om det går att ge den socialdemokratiska modellen skulden. Försämringar för barn har skett sen denna modell mer och mer har urholkats. De har inte haft egen majoritet på åratal. Dessutom var det den borgerliga regeringen i början av 90-talet som försämrade katastrofalt inom förskole- och fritidspedagogområdet.
Men jag tror det är för enkelt att skylla på några modeller eller regeringar. Kanske det är bättre att se på vilka föreställnigar vi i samhället har. Samhället är ju inte staten, som du väl känner till. Vi skall kanske titta på hur VI i samhället ser på barn … Lyssnar vi vuxna på dem, låter vi dem vara kapabla eller anser vi fortfarande att vi vet bäst och att det är vi som bestämmer. I den nya skolpolitiken går ut på att öka avståndet, att ge lärarna mer makt att vidtaga åtgärder. Och samhället i stort ropar - Ja, va bra, nu blir det ordning och reda. Men har vi då lyssnat på barnen, på ungdomarna. Förstår vi i vilket samhälle de lever i nu eller utgår vi enbart från vår egen barndom och hur det såg ut då. Politik går inte att genomföra om man inte har majoriteten med sig. Om det blir stora demonstrationer och upplopp, eller hur. De flesta tiger när det handlar om att strypa friheten för barn och ungdomar. Det blir i vilket fall inga upplopp och det är inget jag rekommenderar heller. Men om det verkligen vore så att vuxna i vårt samhälle såg barn som fria, kapabla och värda att lyssna på, tror jag att det skulle se helt annorlunda ut. För hur snälla föräldrar än är, så har nog de flesta med sig detta … jag är föräldern, du är barnet….
Ingen frågar - Vad vill Kalle?
Snarare frågar vi - Vad vill VI med Kalle?
Hur skall Kalle vara för att VI skall kunna acceptera honom?
Inte, Hur skall VI vara för att Kalle skall acceptera oss?
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 11:35 am
Du fuskar Monika!
Du har fyllt på ditt inlägg under tiden jag har försökt skriva….så här hade jag skrivit som inlägg på din första del…
Den verkliga bakgrunden till att vi institutionaliserat våra barn går att söka på 60- och 70-talet när industrin skrek efter arbetskraft, kvinnorna fick höra att de skulle frigöra sig och staten tillhandahöll daghem och fritids. Det är bara en förklaring till den situation vi lever i idag. Problemet, som jag ser det, är att de som är föräldrar idag inte vet något annat än att man skall lämna barnen ifrån sig för att gå och arbeta. Där de inte lyckas förväntar de sig att staten skall gripa in. Det är föräldrarna som borde utbildas för att kunna återta sin föräldraroll och därmed ansvaret för sina barn. Barnavårdscentralen kanske skulle döpas om till Föräldravårdscentralen? Som du så mycket riktigt påpekade är inte staten och samhället samma sak, tyvärr snubblar fingrarna för fort över tangenterna ibland. :p
Jag hade skrivit ett mycket längre inlägg, men din anti-spam ville inte ta emot det.
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 11:56 am
Nix, jag kom på lite mer jag ville säga, men det är så onödigt att skriva en kommentar till när jag nu ändå kan editera kommentarerna.
Nu tror inte jag att den barndom jag växte upp i, dvs. med föräldrar hemma löser alla problem. Många hade det inte speciellt bra hos sina föräldrar.
Föräldrarutbildning har jag talat om i många år. Inte för att jag anser att föräldrar är dåliga utan för att det är så mycket man behöver kunna när man uppfostrar, fostrar och utbildar. Men vi som inte har barn, har också ett ansvar. Vi har alla ett ansvar.
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 12:01 pm
Jag skämtade, Monika.
Jag tror, trots att världen har förändrats, att barnens tankar i stort gå de vägar våra tankar gjorde när vi var barn. Jag har väldigt öppna diskussioner med mina barn och en nära kontakt med min barndom. När jag tänker på mig själv som 13 år, då tänker jag en trettonårings tankar. Jag känner samma på samma sätt som jag gjorde så. Alltför många har nog glömt sina känslor. Den 28 oktober 1970 smygläste min mor min dagbok och jag lovade mig själv, den dagen, att jag aldrig skulle glömma hur det kändes att vara tretton år. Jag lovade mig själv att aldrig behandla mina barn på det sättet och att jag skulle ha kontakt med min barndom genom hela livet. Kanske något som fler borde tänka på.
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 12:24 pm
Jag förstod att du skämtade …
En väg att gå i syfte att förstå våra barn är framförallt att inte glömma bort barnet inom oss själva. Försöka rekonsruera Hur vi reagerade på något den vuxna ansåg vara en bagatell.
Jag funderade aldrig på att ta livet av mig som barn, men mobbad var jag. Men jag hade några kompisar, en bra hemmiljö och möjlighet att skaffa nya kompisar. Jag växte upp i en barnrik förort. Om ingen ville ha en fanns det alltid andra. Men skolan var värst…. Men ingen mobbing som ens kommer i närheten av den som barn idag utsätts för.
Skillnaden mellan då och nu, tror jag är att barn är ensammare på grund av de flesta är i skolan eller på förskolan/fritidsverksaheten. Var finns de kompisar som skulle uppskatta ens sällskap i dagens samhälle om de inte finns där man är tvingad att vistas.
Även om man kan förstå känslorna hos en trettonåring, tror jag nog vil alla har svårt att förstå hur det verkligen är att vara barn idag. Ett sätt att ta reda på det är att låta barnen och tonåringarna berätta det för oss. Låta dem leva i känslan och ha oss som ett stöd i att genomleva den. Inte enkelt men tillhör väl ändå vårt ansvar …
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 12:40 pm
Självfallet skall samhället träda in när barn far illa, men föräldrar skall våga vara föräldrar. Det är vår plikt att uppfostra våra barn och sätta gränser. Det är inte skolans roll…..Att ha respekt för sina föräldrar innebär inte att vara rädd för dem, vilket många verkar tro, det betyder att man fått en god uppfostran. Många verkar tyvärr sätta lika-med-tecken mellan föräldraskap och bästa kompis. “Jag och min dotter är bästa kompisar”.
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 12:40 pm
Du har oerhört många sunda åsikter. Se till att du låter dina studenter ta del av hela innehållet.
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 12:43 pm
Jo, du har rätt att det är vår plikt. Men samtidigt behöver vi föra en dialog med våra barn och genom denna förstå hur vi skall uppfostra våra barn och hur gränserna tas emot. Vissa barn behöver inga gränser, andra mer stränga. Det gäller att verkligen veta och inte bara tro att det är helt i sin ordning.
Kompis skall man aldrig vara. Det blir konstigt…
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 12:44 pm
Tack för det.
Mina studenter får ta del av dem …
Men det är en balansgång. I slutändan är det dom själva som måste ta ställning för eller emot.
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 12:45 pm
Vi är ense om mycket gällande det här. Det känns bra …
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 12:48 pm
Jag var ute och lapade lite sol samtidigt som jag läste in ett rättsfall om tvångsomhändertagande enl LVU. Nu är jag tillbaka och konstaterar som du att vi verkar samstämmiga. Vi får arbeta var och en på var sitt håll för att med våra insatser bidra till att barn får växa upp i en bättre värld. Ha en trevlig avslutning på helgen
Comment by mararh — April 15, 2007 @ 1:38 pm
Jo, det är en del av mitt yrke, även om det blir indirekt. Ha en trevlig avslutning på helgen du med
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 2:28 pm
Jag fann dina två inlägg nedtonade bland mina kommentarer. I dem skriver du bl.a. följande:
Det känns som om du håller på att vakna upp ur en Törnrosasömn och börjar komma till insikt om att barn själva har behov
Jag förstår inte vad i det jag skrivit som får dig att dra den slutsatsen eller är det bara det att vi har olika åsikter om hur vi skall se på barn.
Comment by Administrator — April 15, 2007 @ 8:52 pm
jag lider med er
Comment by ulla — May 5, 2008 @ 10:07 am