En konst att vara personlig utan att vara privat
Såg dokumentären om Persson igår och minidebatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. Persson gör avslöjande om personer under de år han var statsminister på ett mycket personligt sätt. Bra eller dåligt för Persson själv, det får tiden utvisa - bra eller dåligt för de personer han talar om. Svårt att säga. En del blir nog ledsna, andra arga - vad kan komma ut ur detta. En insyn om att politiker också är människor. Det borde vara något bra. Vi har ju många gånger en förväntan, ett krav en syn på offentliga personer varhelst de befinner sig att de skall agera idealbilder och vara ett mönster för alla andra. På vilken nivå en person än är, är hon i slutändan ändå en människa, när spärrarna släpper av olika skäl. När tröttheten tränger undan professionaliteten. Borde vi inte kunna acceptera det. Eller inte?
Hur mycket människa kan vi vara, får vi vara i mer eller mindre offentliga sammanhang … Har läst någonstans att det är en konst att vara personlig utan att vara privat. Det innebär väl att kunna ge av sig själv utan att berätta om sig själv och sitt privatliv. Det borde inte vara så svårt, tycker man. Och nog vill vi veta lite om personen som står där framför oss. Hur den mår, lever, tycker om saker och ting. Kan vi lista ut det utan att personen berättar om det? Bör vi få veta …
En blogg som avslutas med ett Usch om våren som tog paus säger mer än tusen ord om att en människa i offentlig roll också är en människa, precis som vi - som om vi inte vet det redan. Men det känns som en bekräftelse, det känns befriande … 
Hur är det med Persson - Klarar han av konsten …?
Kommer följa dokumentären… sen kan jag nog svara på frågan.
