En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

En försenad biblioteksbok och en smutsig bil. Men nu behöver jag inte längre ha dåligt samvete för att det ibland tar några månader innan jag tvättar bilen iaf - läs här. Nu säger VD för OK att högtrycksstvätt faktiskt kan skada bilen mer än göra nytt. OKQ8 håller inte med … -vem skall man tro på?

När jag åker till verkstan och inte tvättat bilen så känner jag mig skamsen. Som om jag ertappats med det värsta man kan tänka sig. Likadant känner jag inför att inte ha lämnat tillbaka den där boken som jag fick en påminnelse om för en vecka sen. Vad är det som bidrar till att vissa saker blir föremål för dåligt samvete och rentav skam. Ett ostädat hem kan man ha, men inte en ostädad och smutsig bil. Vad är det för djupa skrymslen som just de här båda saker tar sig ner i och får mig att skämmas. T.o.m Stephen King har skrivet en novell som handlar om allt förskräckligt som kan hända om man inte lämnar tillbaka en lånad bok. Man kan ju aldrig glömma bibliotekariens fördömande blick och kalla röst som sa - Det blir fem kronor i böter per bok… Det handlar om nonchalans - en skymf mot den som vill låna samma bok och får vänta.

Hur kan jämförelsevis så små ting få oss att känna som vi gör.

Åka till jobbet, leda ett seminarium om Piaget och Vygotskijs kritik mot dennes tankar kring det egocentriska tänkandet. Skall även ta upp modernare forskning som baserar sig bl.a på Piagets teori. Sen tillbaka hem igen och till tentorna som jag nu sitter och bedömer. Vädret är ruggigt och sovit dåligt har jag gjort, men det skall bli kul att köra till jobbet och träffa studenterna igen efter några dagars uppehåll…. Vad vore läraryrket utan studenterna… endast administrativt arbete ..

En av tre klarar inte gymnasieskolan. Läs artikeln Var tredje gymnasieelev klarar inte studierna. Något som bl.a. Lundby-Wedin och Fjelkner diskuterar och deras mål är att 100 procent skall lyckas ta sig igenom.

Målet är hedervärt:

Målet måste vara att 100 procent av eleverna ska lyckas ta sig igenom och klara målen i gymnasieskolan, skriver LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och ordföranden för Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner.

Det är naturligtvis inte hela sanningen att gymnasieskolan misslyckats med tanke på att en del av dem som hoppar av kanske egentligen vill göra något annat. Man får inte glömma bort att gymnasieskolan än så länge är en frivillig utbildningsform. Då är det svårt att nå 100%. En annan orsak är naturligtvis att en del inte är tillräckligt förberedda från grundskolan.

Ett problem som jag ser det är deras syn på gymnasieskolan och vad den skall vara bra för..

Frågan är hur vi utformar en yrkesutbildning som både tillfredsställer arbetsmarknadens krav och samtidigt lockar de ungdomar som vill ha ett jobb direkt efter gymnasieskolan att satsa på en utbildning. 

Både Lundby-Wedin och Fjelkner har jobbet som största prioritet, vilket de har som yrke att värna om. Men som pedagog ser jag att gymnasieskolan kan ha andra intentioner - att den även skulle kunna fungera som en bildningsmöjlighet och inte enbart ses som en utbildningsinstitution. Då behöver vissa delar förändras, inte minst betygssystemet. Numera ses nog en genomgången gymnasieskoleutbildning som ett krav för att någon överhuvudtaget skall kunna få ett arbete - den har s a s blivit obligatorisk i praktiken. Lärlingsutbildning ser jag inte som en lösning på det problemet. Snarare en dåligt betalt alternativ till Lundby-Hedin och Fjelkners. Ett sätt att locka fler att vilja satsa på att komplettera det dom inte har med sig från grundskolan, samt fler att stanna kvar och se gymnasieskolan som en möjlighet är att erbjuda möjligheter till bildning, dvs. att det inte finns ett krav på att gå igenom den för att få jobb efteråt. Om det finns en tydlig intention att eleverna skall lära sig något för livet och för sin egen del, tror jag den skulle locka mer.

Gymnasieskolan behöver bli bättre på vissa områden, inte minst på att förbereda eleverna till högskolestudier. Den behöver bli bättre på att erbjuda möjligheter till skrivandet, sökande efter kunskap och eget ansvarstagande (vilket inte betyder att eleven skall lämnas vind för våg).

Jag tror att det för en del elever känns som ett oöverstigligt steg att från grundskolans obligatoriska nio år känna tvånget att gå ytterligare två eller tre år. Många är säkerligen skoltrötta efter grundskolan. Därför bör möjligheten att få gymnasiekompetens förlängas… i tid. En del vet inte riktigt vad de vill med sina liv vid 16 års ålder. Varför inte införa ett års sökandetid… ge dem möjlighet att pröva sig fram, resa, praktisera, auskultera mm. Varför inte ett bildningsår för varje elev som går ut grundskolan…. 

Under den första timmen på en ny dag läser jag om verklighetsanpassad matematik.

Ur artikeln:

Skolministern menar att införandet av en yrkesexamen och en lärlingsexamen med högskolebehörighet som frivilliga tillval ska kunna vara en lösning. Det utgår från synsättet att teoretiska ämnen går att plocka bort eller i alla fall kraftigt reducera utan att kvaliteten på olika yrkesinriktningar blir lidande.

Matematiken är nu enligt författarna till artikeln akademisk och att man måste få den mer verklighetsanpassad. Håller helt med och menar att alla ämnen borde vara verklighetsanpassade i en högre grad än vad som är fallet idag. Jag brukar jämföra dagens metoder att först lära sig i en skolsal vad man skall tillämpa sen ute i verkligheten, med tanken på att lära sig simma i klassrummet och sen tro att man kan det när man kommer i vattnet. En del skrattar, en del säger att jämförelsen inte är relevant och en del håller med.

Det är inte bara på gymnasieskolan ämnen skall verklighetsanpassas. Ett ämne har ju en förankring i en verklighet och man kan fråga sig hur det kommer sig att vi fortfarande tror att det är möjligt att lära sig förstå något man ännu inte vet vad det motsvaras.

Det Björklund gör är att vara kvar i föreställningen att teoretiska ämnen skall hållas isär från praktiken - från verkligheten, när han föreslår en yrkes- och lärlingsexamen i vilka ett frivilligt val skall kunna ske gällande dessa ämnen. Det vore olyckligt då kunskapstillägnandet återigen blir ojämlikt.

Om den nya utbildningen som innebär att alla läser samma kurser i matematik säger författarna följande:

En följd har blivit att den gamla yrkesräkningen trängts undan av en akademisk matematik som inte fungerar optimalt i yrkesmiljön och att yrkesräkningen inte getts möjlighet att utvecklats så att den kan stödja dagens behov av beräkningar inom yrkesutbildningen. Inställningen tycks vara att eleverna ska läsa matematik för att kunna gå vidare mot mer teoretiska kurser på högskolan i stället för att bli duktiga yrkesmän och -kvinnor.

Jag menar att lösningen är att verklighetsanpassa alla ämnen… inte bara matematik och inte bara på gymnasieskolan utan genom hela utbildningssystemet. Då behöver vi heller inte ha olika utbildningar vad gäller teori- respektive praktikaspekten och inte heller behöver vi ge avkall på jämlikheten.

Slutligen ser jag att både Björklund och artikelförfattarna har missat att problematisera en viktig aspekt -  frågan om vad som är verkligheten…