En blogg om OVÄSENTLIGHETER …?

Mycket bra i Argument om bloggosfären och dess betydelse. Sigge Eklund försöker helt seriös föra upp bloggen till den nivå den är värd att vistas på. Han visade också på ett tydligt sätt hur mindre litterära romaner kan tas på allvar, medan en hög litterär kvalitet på en blogg inte gör det.

Själv har jag bloggat i många år och fick i början många frågor om jag trodde någon överhuvudtaget var intresserad av vad jag skrev. Jag svarade då att det var upp till dom som läste att avgöra det. Nu är det ingen som frågar längre. Jag fann en plats i bloggvärlden bara efter några inlägg och än har jag inte slutat…. Då insåg jag att det var fantastiskt att vem som helst hade möjlighet att publicera sina tankar eller andra alster utan att någon refuserade dem. Rescenserade gjorde de som kommenterade, men ingen förhindrade att orden kom ut.

Bloggen har absolut kommit för att stanna och den kommer få den status den förtjänar, speciellt när sådana som Sigge Eklund får komma till tals och på ett seriöst vis berättar om den. Bloggen är även ett utmärkt verktyg då man är ute och reser. Man kan hålla kontakt med dem därhemma.

Det skrivna ordet tillhör oss alla och skall inte refuseras.
Våra tankar delar vi. Bloggen har möjliggjort allt detta … Kanske är det därför den känns så hotfull för en del.

Sigge Eklund förde fram detta budskap… 

Göran Persson en vecka innan han avgår som ordförande på partikongressen säger idag i en artikel i DN att han nog hade viljan att vinna, men att den inte syntes utåt. Han säger dessutom att han underskattade alliansen…. och att han ångrar att han inte genomförde en tandreform men känner sig stolt över saneringen på 90-talet. Han är förundrad över att de lyckades.

Han är verkligen personlig i intervjun. Man anar puttrigheten … Det är synd att statsministrar inte kan vara mer personliga när de är det. Det är alltid roligt att läsa deras memoarer eller minnesbok som Göran Persson hellre vill kalla den för. Men det låter mer som något någon annan skriver efter en persons död än memoarer. Palmes memoarer fick vi aldrig ta del av. Han skrev några böcker, men mordet tillintetgjorde memoarer i likhet med Carlssons och för att inte tala om Erlanders samling.

Socialdemokratiska statsministrar sitter ju oftast lång tid och därför blir det speciellt spännande att ta del av deras erfarenhet. Är det inte tråkigt att vi får veta efteråt vad vi borde få veta när det händer.

Man kan förvåna sig över att en inneboende vilja inte syns, men så kan det vara. Jag tror snarare att Persson inte trodde att de skulle vinna och gav upp. Men det kan han inte erkänna. En statsminister får aldrig ge upp under en valrörelse. Jag tror han gjorde det!